Event
Första introt för event programmet var avklarat och om jag trodde detta var rätt för mig förrut är det ingenting mot känslan jag har nu. Är så extas att jag bara vill börja plugga på en gång och detta var ord jag aldrig trodde jag skulle säga. Det första dom sa var att jobba med event betyder att ingen dag är den andra lik, och dom orden gick rakt in i mig för att stanna för evigt och alltid. Hur underbart låter det inte.
Det första eventet vi ska vara med och arrangera är den stora surf tävlingen nere på Manly Beach.
Sen så kan man anmäla sig till event gruppen på skolan som ordnar alla skol event från fester till andra aktiviteter. Tyvärr så är det bara 6-7 stycken som får vara med i den gruppen och hur hon väljer ut detta har jag ingen aning då hon knappt vet vilka vi är ännu. Jag har iaf anmält mitt intresse så bara att hålla tummarna.
Nej nu måste jag gå och duscha så jag hinner i tid till Cocktail partyt.
Tuesday
Har precis varit och ätit frukost, Sitter och väntar på första briefingen med event klassen som börjar om en halvtimme. Sen ska vi ta måtten til uniformen som ska göras till nästa vecka och sedan är det Cocktail partyt ikväll och efter det ska vi gå ut i Manly.
Vaknade upp imorse av ett sms som sa 2-0 till AIK, it's a wondeful world.
Monday
Träffat ännu fler nya människor och försökt hittat en cocktail klänning till imorgon kväll...
Det senaste var dock inte världens lättaste då dom flesta av mina klänningar är av det kortaste slaget, så detta lilla problem slutade med att mitt lilla dorm room va fullt med tio stycken åskådare som skulle välja ut den perfekta klänningen till imorgon... reslutatet, låt oss säga att jag behöver byta ut min garderob. Tur att jag har en amerikansk rums kompis som hade en svart klänning att låna ut. Tro mig när jag säger att jag aldrig bärt ett sånt dyrt märke i mitt liv. Jag kommer få stå i ett hörn och vara livrädd att något ska hända med denna dyrbara sak. Stina du skulle känt dig så hemma :)
and for Melissa, not even my barmitzvah dress was good enough, this is not okey!
Annars så gick det skandinaviska mötet bra fick information om lite allt möjligt dock inget som kändes nytt.
Sen var vi ner på köpcentrumet i Manly och kollade runt lite, innan det var barbecue och ett band som spelade utomhus i serveringen.
Och om jag tyckte Manly känts som Californien var det ingenting emot när jag upptäckte Target skylten! Att bli så lycklig över en skylt är nog inte helt normalt.
Till Linda, du gillar väl inte när allt är nytt haha! ja jag har träffat båda mina rums kompisar en sjukt rik tjej från Boston i USA och en från Korea. and Linda classy is the new me! have u ever doubted
BTW alla här lever verkligen på pappas kredit kort.
What do we think about that Stina ? :)
God Morning
Klockan är 07. 30 vaknade klockan 6.00 och har varit pigg sen dess. Hatar denna jetlag blir helt konstig av den. Dessutom börjar jag bli sjuk so this is just great!
Ligger och väntar på att mina ben ska styra mot duschen... får se när det händer
Idag blir det skandinaviskt möte och entertainment, sen får vi se vad som händer...
Vandring
Efter att fötterna bränts upp och benen skrek efter vila så var det dags att bege sig downtown för att träffa en svensk familj som jag ska arbeta extra som barnvakt hos.
Nu sitter jag äntligen i den efterlängtade sängen och vilar mina ben. Imorgon är det scandinaviskt möte och sedan ska jag ner på stan och fixa telefon nummer och bank konto.
Tydligen är Manly Sydneys största turist och party ställe, synd bara att jag bytt liv...
Btw, glömde berätta om min lilla olycka på flygplatsen igår. Kom till Bangkok med ca 20 kilo övervikt i handbagaget, och skulle få beta 1160 DOLLAR för det. Efter en halvtimmes disskusion. Var jag nere på 35 dollar och samtalet avslutades med att personalen sa "we are really appreciate your'e cooperation" ja vad svarar man på den... your'e welcome ? tror att jag vann den diskussionen iaf !
Sepember första vårmånaden och 30 grader värme...
Första dagen
Vaknade imorse och såg hur annorlunda allt var i dagsljus, havsutsikten var inte helt fel. Nu har vi precis varit på college tour och det kommer dröja länge innan jag hittar runt på det här stället, kanske dags att inhandla personlig GPS ?
Klockan 1 pm blir det en Manly tour på 4 timmar, då vi ska vandra runt alltihoppa, ska försöka ta lite kort då och lägga upp. Annars har vi fått hur mycket information som helst, och det är inte dåligt med aktiviteter som anordnas varje helg. Nu till helgen blir det surf weekend, man åker iväg och övernattar på nåt surf ställe här i Australien där man får gå en surfkurs, kostar lite grann så har inte bestämt mig än. Annars så ska jag på intervju om ett barnvakts jobb nu i eftermiddag.
skolan har även ett fotbollslag som jag ska på try out för i nästa vecka, om mina fotbollsskor anlänt tills dess.
Framme i Manly
Så jag överlevde flygresan efter 20 timmar på ett plan, ett tag trodde jag däremot att döden kröp närmare och närmare. Inte pga ett kraschande flygplan dock. Utan av rastlöshet! aldrig mer 20 timmars resa.
Jag brukar tyvärr alltid ha oturen att hamna i mitten sätet mellan två tjocka gubbar ungefär, så när jag denna dag till min stora förvåning var plaserad längst in bredvid fönstret, vart jag tvungen att kolla biljetten mer än en gång. När jag sedan insåg att jag skulle ha alla tre sätena för mig själv. Konstaterade jag jublande att Stina smittat över lite tur trots allt... ack så fel man kan ha.
Denna fantasifulla turen som jag var säker på drabbat just mig denna gång övergick efter 4 timmars flygresa till ett alldeles för tidigt hurra rop. Från ingenstans kommer rent ut sagt en gubbe och slår sig ner bredvid mig, med en aningen mycket sprit i kroppen. Det tar ungefär 2 sekunder innan denna samme man börjar ta mig på låret, när jag slår bort handen och frågar va fan han håller på med svarar han med att tiga och istället försöka krypa ner under min filt. Nu blir jag en aningen ilskare i rösten. Och som tur är sitter tre killar framför mig, varav den ena endast tar sekunder innan han flygit upp och ber gubben dra åt helvete. Vilket inte denna man känner för att göra. Det slutar med höga röster, knuffar, blickar från alla håll och kanter och hela flygplans besättningen kommer rusande, varav en liten thailändare med orolig röst frågar om jag vill ha polis tillkallat. Vilket jag då inte riktigt kan hålla mig för skratt. Denna kamp vinner dock killen framför mig och mannen syns inte mera till. Däremot har jag personal som stup i kvarten frågar om jag mår bra och om jag inte vill ha lite mera te... vad säger man 1 steg fram och 2 tillbaka. Kunde jag inte bara ha fått den där mitt platsen med gubbarna bredvid mig...
efter bytet i Bangkok blir dock den "önskan" verklighet.
Inte nog med detta väl framme i Sydney inser jag att dom gett mig canadensiska pengar istället för australiensiska på arlanda... frustration på hög nivå!
Däremot så måste jag tilläga taxi resan från flygplatsen, aldrig någonsin har Californien känts så nära. Ett tag trodde jag att jag var på väg längs med 101. Allt ser ut som i USA på pricken, allt från trafik ljus till affärer. Förrutom att det är vänster trafik och jag skrek högt när jag trodde att vi svängde in på helt fel fil. Känslan av att se USA på nära håll, har aldrig kämpat så mycket för att inte börja gråta. Undrar hur det kommer att bli på första starbucks besöket.
I think I'm home
Starts with goodbye
I know there's a blue horizon,
Somewhere up ahead, just waiting for me,
Getting there means leaving things behind,
Sometimes life's so bitter sweet.
I guess it's gonna have to hurt,
I guess I'm gonna have to cry,
And let go of some things I've loved,
To get to the other side,
I guess it's gonna break me down,
Like falling when you try to fly,
It's sad, but sometimes moving on with the rest of your life,
Starts with goodbye.
Här och nu ...
22 timmar kvar...
Det är overkligt lite tid kvar och jag vet inte vart dom senaste 10 månaderna i Sverige tog vägen ?
Sitter och tittar runt i ett helt nedplockad rum, sakerna är i kartonger och resväskorna är fyllda till bredden. Och allt jag kan tänka på är sista dagen i Californien, mitt alldeles för rena rum, Jordie's "bye bye" och sista blicken på Stina och Melissa innan man vände sig om för att vandra tillbaka i tiden. Med förhoppningar om att allt skulle bli som förut, tankar om att stanna i Sverige, skaffa lägenhet och börja sitt liv. Då man trodde att allt gick att åka tillbaka till. Det funkar aldrig så. Då man helt enkelt slets mellan små stunder av lycka och en gastkramande saknad till det liv man skapat alldels för långt borta. Och ord som sakta skrek i mitt medvetande , ta mig härifrån...
Kanske var allt bara lite för samma som man lämnat det, kanske ville man själv inte samma saker längre, kanske hade man lite för höga förhoppningar att detta ändå var hemma. vem vet ? en sak vet jag iaf, det vart aldrig tillräckligt igen... det är svårare att gå bakåt än framåt helt enkelt. Och vem vill gå baklänges genom livet ?
Men från dom där första stegen ut från Arlanda som bara ville ta dig tillbaka till Cali mer än något annat i världen, så anpassade man sig lite väl bra kanske. USA kom längre och längre bort och accepterandet av här och nu kröp bara närmare. Tills en dag tristessen tog över hand, och man bara visste att inga försök i världen skulle få här och nu att kännas hemma. Inga kompisar, roliga fester, jobb, pengar, små resor eller killar skulle ändra dina känslor om att vilja så mycket mer. Vilja något annat.
tro inte att jag aldrig ville stanna, för det gjorde jag. Mer än något annat önskade jag att bara vilja vara kvar här och nu. Bara vilja samma saker som dom flesta andra i en stad någonstans i Sverige. Kanske försökte jag aldrig tillräckligt ? vem vet. Men innerst inne så vet jag bättre än någon annan. Detta blir aldrig rätt för mig. Inte här och inte nu.
om 22 timmar sitter jag på ett plan igen... Och en del av mig har väntat på den stunden i 10 månader. 
We will always have Cali
Final countdown
Sist jag skrev dom orden satt jag i Californien och tittade på en biljett till Sverige. Med känslor blandade av längtan och saknad och en vilja som både ville stanna och fly tillbaka till tryggheten. Sist jag hörde den låten satt jag och Linda i en bil och sjöng det värsta vi kunde och bara njöt av vartenda ord som vi försökte rista in i vartenda av våra sinnen för att stå ut en dag till med ungar som stod oss enda upp till halsen.
Nu är det inte så längre, nu sitter jag här och ska åka från trygghet till okänt. Kasta mig huvudstupa in i något jag inte har en aning om, precis så som jag alltid gör. Men aldrig har väl något känts så rätt.
Det är 3 dagar kvar, och en del av mig har inte förstått. Idag har jag sagt så många hej då till människor jag snart ska lämna att hela jag snart kokar över. Om 3 dagar är jag i Sydney, om 3 dagar tittar jag upp på det liv jag ska leva dom kommande 3 åren. Om 3 dagar förändras allt.
3 dagar...
Last Friday
Helgen började med att allas vår Ingeborg kom till sthlm för att hänga lite med mig. Då vi inte setts sen vi skilldes åt I USA för ett år sedan vart det helt underbart att få hänga igen :) Dock var starbucks utbytt mot jag vet inte vad , men men vad gör man inte för en shai latte ?
Sen fortsatte kvällen med middag hos släktingar innan syster och jag avslutade natten inne i stan. Helt underbar kväll!
Idag blir det middag hos Thess och imorgon sista fotbollsspelandet i Sverige. 
You can't tell me it's not worth dyin' for
lämna ...
9 Dagar kvar och flytten kryper närmare, känslan av att faktiskt aldrig flytta hem igen. Ge bort sitt rum till syster och packa ihop foto album i kartonger. Känslan av att bara avsluta ett helt liv för att börja ett annat. Känslan kryper närmare och närmare, känslan av att inte bara åka utan att faktiskt lämna...
Hur packar man ihop 23 år av sitt liv ?
Hur tar man avsked av sin syster på 9 dagar...
10 Dagar
Det känns som att jag har väntat på den 11 September i 10 månader nu. Det känns som att jag har längtat till att lämna sen jag tog mina första steg på Arlanda. Det känns som att tiden plötsligt flyger fram, och hur redo jag än är så är min hjärna så sönderstressad att den knappt kan tänka själv.
Kanske dags att inhandla resväska ?
Ögonblick
Helt plötsligt bara rusar tiden fram, hinner inte med någonting. Samtidigt som jag helt plötsligt har miljoner saker som bara snurrar runt i huvudet. Som jag bara måste hinna göra innan jag åker. Och inte har jag någon aning om hur jag ska hinna...
Inte för att jag klagar egentligen, för det betyder att dagen för avresa bara kryper närmare och närmare. Men ändå, så finns det dom där ögonblicken som man önskar att man kan frysa, ögonblicken som man bara vill leva kvar i för alltid, ögonblicken man kommer sakna mer än man någonsin kan förstå...
Sometimes I wish that I could freeze the picture
And save it from the funny tricks of time
Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
The feeling in it
Slipping through my fingers all the time
frihet
Jag älskar det, allt från dom första intrycken till dom första männiksorna man träffar. Känslan av total ovishet. Då man vet att precis vad som helst kan hända, då man inte hunnit slå sig till ro ännu, när allt är nytt, när precis allt är helt öppet till verkligheten. När man inte känt vanlig glädje eller äkta rutin, När man inte kallar det hemma och vet exakt vilka människor man ska vända sig till. När man inte vet vart man kommer jobba eller vilka prioriteringar som är högst upp på listan. Den där första tiden när man inte vet någonting om någonting. När precis alla möjligheter i världen finns,
Känslan av total frihet, finns det något bättre ?
Vill du verkligen riskera ditt liv ?
När jag först tänkte tanken att bo i Australien så tänkte jag bara på stränder, palmer och surfing. Hade underbara tankar i huvudet om värme och frånvarande minusgrader. Men nu blir folks reaktioner bara värre och värre. För bara en timme sen fick jag frågan. "Vill du verkligen riskera ditt liv?" "Tänk efter är det vär det, jag menar du kanske inte överlever!" dessa ord har uppkommit med tanke på Australiens djurliv... eller en säker tur mot döden som dom flesta verkar tro... snart även jag!
Jag har fått föreläsningar om spindlar som kryper in i stövlarna, kryp som lurar under toasitsen, hajar som äter dig levande bara du vadar ut i vattnet, rockor med dödligt gift, ormar som ligger på lur bara redo att anfall, ilskna skorpioner, hungriga krokodiler, lömska maneter och ännu fler pyttesmå gift spindlar som är omöjliga att se med sekund dödligt gift. Undrar om det finns några slags skyddsdräkter med skydd även för ansiktet, för ni har väl hört om alla dödliga insekter med vingar, som du tydligen inte ens kan springa ifrån.
Och kommer inte djuren och tar dig har du ju alltid dom dödliga vågorna...
Nej enligt dom flesta är det väl helt enkelt bäst att be en bön och hoppas att jag är en av dom som faktiskt får leva... eftersom det tydligen var 50 procents chans att dö... Så alla som kommer hem hela därifrån måste väl helt enkelt varannan ha ljugit och inte alls vart i australien utan i Danmark... eller ?
Och ska jag vara helt ärlig är jag totalt LIVRÄDD!!!!!
30 dagar
den här tiden är egentligen värst, den långa väntan. När man faktiskt på något konstigt vis insett att man kommer åka, då när flygbiljetten är fixad, visat är klart, datorn inhandlad och allt man vill är att se Sverige försvinna längre och längre bort när man sitter där högt uppe i luften. och ändå 4 veckor kvar av olidlig väntan.
take me away
