Avslut
Svensk mark under fötterna igen i något som kallas för Uppsala, är hemma hos min underbara lillasyster. Känns konstigt att vara tillbaka och chocken att Uppsala är en av Sveriges största städer kan bara betyda en sak, detta är helt fel fakta eller så har jag glömt hur litet Sverige faktiskt är...
Tänker inte säga så mycket mer utan avslutar min blogg här och nu. Time to open the door for a brand new life...
Bye Australia, Bye Tripod, Bye ICMS, Bye Home and bye to everything that used to be a part of my life
I will miss it.
The future's in the air
I can feel it everywhere
Blowing with the wind of change
Walking down the street
Distant memories
Are buried in the past forever
In Manila
Har precis sagt hej da till Emelie pa flygplatsen, hon atervande till Sydney och har jag namnt att jag hatar goodbyes! Tror det slog bade Gab och mig helt plotsligt att detta ar verklighet att vi verkligen sager hej da till allting vi alskat, gar skilda vagar och lamnar allt bakom oss. Ingen av oss kunde klara av att inte grata under bilresan hem.
Tankte lamna den jobbiga biten i inlagget och helt enkelt beratta om dom senaste dagarna i Manila. Landade pa kvallen i Mandags och efter det var det valkomst middag hemma hos Gab, andra dagen vart det sightseeing inne i stan och sedan middag pa japansk restaurang. Vi har vartvat denna resa med fina middagar, eftermiddags te med dessert och annu mera mat. Vi har helt enkelt levt lyxliv pa hogsta niva och ordet semester tas helt plotsligt till en annan level. Med 4 Chauforer, 4 hembitraden och en kock kan man ju inte klaga pa att servicen varit dalig. Rummet blev automatiskt stadat varenda dag, sangarna baddade och maten lagad och att ta undan sin egen tallrik fanns inte ens pa kartan hur mycket man an forsokt! Den stora chocken kom nog dock nar jag varit ute och sprungit tidigt pa morgonen och sekunden innan jag skulle oppna dorren var nagon dar och oppnade och stangde at mig, som att dom pa nagot magiskt satt bara statt dar och vantat. Gar inte riktigt att beskriva i ord men vi har helt enkelt inte lyft ett enda finger denna resa allt har blivit serverat pa silverfat. Bade restaurang maten och massage ingick tydligen i paketet vi inte betalat for och att allt ar gratis gor ju inte resan varre direkt. Vi har sakert inte heller gatt mer an 5 meter da bilen kommer till oss vart man an befinner sig.
Pa onsdagen bar det av till deras semester hus en timme utanfor Manila uppe i bergen. Detta lag inne pa en country club dar man maste vara medlemmar for att komma in pa sjalva omradet. Fran spa anlaggningar till tennis, golf och swimming pools. We had the time of our lives!
Om det kommer kannas konstigt att inte aka tillbaka till Sydney, om det kommer kannas konstigt att inte kunna ringa Emelie 24/7, om det kommer kannas helt fel att inte bo 5 minuter fran varandra och dela precis allting, om jag kommer sakna det... Det finns inga ord for det.
We met, We laughed, We held on fast and then we said goodbye...
Goodbye my lover, Goodbye my friend - You have been the one for me
Goodbye
12 timmar tills planet går från Sydney och jag kan inte sova... surprise! Försöker komma på några bra sista avslutande ord att skriva, men jag insåg ganska snabbt att det inte finns några...
Words are not enough - Australien gav mig så mycket mer än jag någonsin kunnat drömma om!
I'm leaving on a jetplane,
I don't know when I'll be back again
Oh babe I hate to go
We're leaving together
but still it's farewell
and maybe we'll come back,
to earth, who can tell?
I guess there is no one to blame
we're leaving ground (leaving ground)
will things ever be the same again?
It's the final countdown.
Sunday
Jag ville inte slå upp ögonen imorse, jag var vaken, helt vid medvetande men jag bara valde att fortsätta blunda. Jag ville inte vakna och uppleva min sista dag i Sydney...
Sitter på golvet i mitt rum, tro mig värmen är så stark att golvet är enda alternativet, jag kan inte röra mig! Men jag antar att snart kommer jag klaga på raka motsatsen...
Allt är i princip packat, väntar bara på att sista kläderna ska torka. Sen om vikten på väskan är tillåten är en helt annan sak. Det borde helt enkelt vara olagligt att slänga så mycket saker och kläder som jag kastat bort! vill inte röra något mer i min väska. Har haft ända upp till tionde soteringen innan jag helt enkelt skulle tagit livet av mig om jag vart tvungen att gå längre. Så nu är min super stora väska så fylld att ja knappt orkar lyfta den, övervikt ?
Igår var vi ute i Kings cross for the last time. Satt på uteservering mitt i natten i sommarkläder, hur underbart är inte detta livet!
Men imorgon går planet 12.15 från Sydney airport, it's the end of no return.
well we know i'm going away
and how i wish - i wish it weren't so
so take this wine and drink with me
let's delay our misery
save tonight and fight the break of dawn
come tomorrow - tomorrow i'll be gone
save tonight and fight the break of dawn
come tomorrow - tomorrow i'll be gone
it ain't easy to say goodbye
Lördag
Mitt rum är täckt med kläder och prylar fast jag kastat ut halva mitt liv i soptunnan. Oh well lets create new memories.
Tvättar mina sista kläder och ute är det så varmt att jag dog av min lilla promenad till posten, hämtade upp mina sista pengar på cafét och sen hem genom svettig. Det är MINST 30 grader varmt helt klart. Har ätit jordgubbar för att stämma in i sommarkänslorna, lär ju bli dom sista sommar jordgubbarna jag äter på ett tag.
Annars såvar jag och Emelie på bio igår, vi såg eat, pray and love med Julia Roberts. Handlar om en kvinna som lämnar hela sitt liv för att resa till Italien, Bali och Indien under ett år. Vi hade sett fram emot filmen hur länge som helst och sen var det JÄTTE TRÅKIG!! besvikelse på hög nivå kan jag säga! Dom ringde även från jobbet som jag haft en jobbintervju för, då jag sabbade allt och erkände i princip att jag inte var intresserad. Well jag vet inte hur det gick till men dom erbjöd mig tjänsten... Jag var mållös. Men tror jag ska tacka nej iaf, eftersom syster yster vll att jag ska bo i Uppsala och pendlande till Stockholm finns inte på kartan just nu.
Sen så valde även skolan ut mig från industry training programmet. Dom ville göra reklam om mig inom skolan så andra studenter kunde se vad man kan åstadkomma med programmet. Lite roligt faktikst :) även om jag inte skulle ge skolan så mycket ära för den praktik platsen...
Sen så har jag även hunnit med att säga hej då till Manly, och då Talia och Belinda som jag bodde hos förra sommaren och andra terminen. Kan säga att det var jobbigare än jag trott!
Nej nu är det bara söndagen kvar sen bär det av till Fillipinerna i en underbar vecka! ingen stress, ingen press, inga framtidsplaner eller jobb. Bara vara med världens bästa!
Himlen är oskyldigt blå,
som ögon när barnen är små.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
rår inte stjärnorna för.
Älskling jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in i en vrå,
är himlen så oskyldigt blå.
Arlanda
Igår kväll hände nog det roligaste på länge, jag pratade med min söta lillasyster och hjälpte henne förbereda sig för sin jobbintervju på fredag. När vi började disskutera mina jobb planer i Sverige och naiva Sara föreslår "Varför söker du inte jobb på Arlanda"... ! eeeeeeeh, vad svarar man på det ? jag kan inte sluta skratta när jag tänker på det. JAG på ARLANDA! se tusentals människor varje dag med resväskor i händerna försvinna bort mot något nytt underbart ställe borta i horisonten medan jag står kvar på marken. Se tusentals flygplan lyfta medan jag omöjligt kan sitta på det. Jag vet inte men tror det skulle vara högsta graden av tortyr. Är som att erbjuda en som precis slutat röka att börja jobba på en cigarett fabrik. Det finns gränser.
Sen så tror jag inte det bara skulle vara tortyr jag menar hur länge skulle jag stå ut, hur länge skulle min hjärna fungera normalt innan mina känslor tog över och jag gjorde något drastiskt. Som att utan logik sprungit igenom spärrarna och hoppat på närmsta plan utan den minsta hänsyn till vart det skulle. Med min min otur hade det säkert landat i Göteborg...
Eller så skulle jag helt enkelt köpt en sista minuten biljett utan att tänka och helt plötsligt varit mitt uppe i luften utan att insett vad som egentligen hänt.
Eller så hade jag helt enkelt bara byrtit ihop mitt på terminalen. Placera Emelie på Arlanda 5 dagar i veckan, Not a good idea.
Jag kommer ihåg när jag var liten, när vi vart i Uppsala hela familjen oftast på Ikea. På vägen hem brukade vi ibland ta vägen förbi Arlanda. Parkera och gå in på terminalen för att titta på flygplanen som lyfte genom dom stora glasfönstrena. Jag kommer ihåg hur fruktansvärt stort allt kändes, stort och spännande. Och även om jag visste att jag inte skulle flyga någonstans och att vi några minuter senare skulle vandra ut till bilen och åka hem för att laga middag. Så låtsades jag alltid att vi var på väg någonstans. Att vi snart skulle gå igenom dom där spärrarna och lägga resväskorna på bandet och ge oss av till något jag inte visste vad det var. Jag kommer ihåg den där otroligt starka längtan i kroppen som bara var en dröm. Innan jag slets ut från fantasins värld och satt på motorvägen hem. Känslan borta och jag lycklig tillbaka i min trygga verklighet. Jag minns känslan att jag en dag ville vara en av dom med resväskor i handen, att jag en dag ville stå där själv, den där känslan som slog rot i mig. Jag tror aldrig den där längtan försvann den vart bara starkare...
En dag tittar du genom glasfönster för att nästa gång se andra sidan. Möjligheterna är oändliga...
.
Jobb intervju
Dom sakerna jag har kvar i rummet är fortfarande way too much! Även fast jag gjorde en tredje utränsnig av kläderna som låg hos Emelie och Fabian. Hur noga är dom med övervikt på planet egentligen ?
Emelies flygbiljett är nu också bokad och det blir olika flygplan till Manila för att få det billigaste för båda. Men vi landar nästan samtidigt!
Sen sökte jag något jobb för bl.a. kundtjänst i Stockholm, efter en stund ringer ett svenskt nummer upp mig och det visar sig vara företaget som vill ha en telefon intervju. Och man kan lugnt säga att jag TOTAL SABBADE den. Jag vet inte vad det var med mig jag brukar alltid vara totalt awesome på intervjuer, men min motivation var på botten. Det kändes som att det var ett straff att hon ringde och att hon ville tvinga mig tillbaka till ett liv jag valde at lämna. Som att jag inte kunde bry mig mindre av vad som kom ut från min mun. Jag tänker inte gå in på detalj men min motivation var på botten och vi vet ju alla hur totalt off jag blir när jag inte bryr mig. När hon frågade hur gärna jag ville ha jobbet på en skala mellan 1-10 och jag svarade 2, säger ju nästan allt. 2!!!!!!! hur dum i huvet får man vara!!! Jag behöver ju ett jobb och detta var ingen förskola så vad klagar jag på! ibland blir jag sjukt trött på mig själv, kan jag någon gång handla med hjärnan istället för med hjärtat. Låta logiken ta över känslorna!
Hon ville iaf ha nummret till min referens som hon skulle ringa imorgon. Så jag antar att det inte blir helt illa även om jag undrar vilket företag i världen som vill anställa någon som vill ha jobbet en tvåa utav tio...
Det känns bara så konstigt, everything. Att jag ska lämna det känns inte som det kan hända. Som att en intervju för ett svenskt jobb inte spelar någon roll, även om det borde få mig att känna lycka. I do need a job!
Detta var sista tisdagen i Ausralien, Sista Tisdagen i Sydney. Jag kanske inte sett alla städer i världen men det spelar ingen roll, There is no place in the world like Sydney!
A dream
Vakna upp och inse att jag varken måste tänka på kartonger eller resväskor, än mindre flygbiljetter till kylan. Vakna upp och inse att jag kan sluta stirra på klockan som visar 50 minuter kvar till jag är inne på min sista vecka. Bara inse att allt är en dröm och att jag får gå genom Hyde park och shoppa på Westfield för en lång tid framöver. Uppleva en sommar till på Manly beach och gå ut och äta i Darling Harbour. Can someone wake me up?
I'm waiting for the night drifting away
On the waves of my dreams to another day
I'm standing on a hill and beyond the clouds
The wind's blowing still and catching my doubts
Saturday
Alltå jag förstår inte detta med 6 månaders provanställning, det betyder ju att dom första 6 månaderna bara är på prov innan man verkligen har jobbet. Ursäkta men hur ska man kunna veta att man vill vara på samma ställe i 6 MÅNADER!!!! hur kan man vilja skriva upp sig på ett och samma jobb i 6 månader. Och detta med 1 års vikariat... VAD SOM HELST KAN VÄL HÄNDA UNDER ETT ÅR!!!! Vad är det för sjuka krav egentligen. Slutsatsen efter dagens jobb sökande på arbetsförmedlingen. There is no job for me, inga som passar under min kategori "jag vet inte om jag vill stanna månaden ut" .........
Idag hade jag tänkt att packa och köpa resväska. Vaknade inte förren vid tolv tiden helt totalt död, gick dock ändå upp för att ta tag i dagens sysslor, stegen nedför trappan, såg regnet ösa ner utanför dörren och jag vände om i dörr öppningen. Resväskan får vänta. Nu hade jag dock tänkt att rensa kläder och bland alla mina papper vilket jag inte heller tagit tag i ännu. Segare dag får man leta efter, men när man stressar jämt över allt möjligt är såna dagar guld värda.
Min LCC från USA har nu landat i Sydney och det blir nog att möta upp henne nästa vecka.
Igår var vi ute och åt med Emelie för att fira henne. Fabian hade hittat the Vintage Café i the Rocks. Vi kunde alla konstatera att det var helt underbar god och prisvärd mat och min cheescake till efterrätt var amazing. Medan kullerstens gatorna påminde too much av gamla stan i Stockholm. I love the rocks är sån sjukt mysig plats i Sydney! LÅT MIG STANNA!
Imorgon blir det att gå upp tidigt, tidigt då det är Run4Fun day. Ska vara på Olympic stadium klockan 6!!! Vilket betyder att Emelie måste stiga upp vid halv 5. Jag klagar inte alls... 
HAPPY BIRTHDAY EMELIE
Jobbat halva natten igår, sista kvällen på Unipackers och idag jobbade jag från tidig morgon till halv fyra på Fairfax med run4fun. Är helt galet trött just nu! Som tur är e jag hel ledig imorrn, förrutom alla tusen sysslor jag har att göra inför min stora utmaning som stavas, packning...
I onsdags var jag på mitt underbara pancakes on the rocks, det är inte bara pannkakorna som är helt underbara, jag åt crepe och det var helt otroligt gott. Älskar den resturangen. Managern var på unipackers igår han fick gratis drink tickets av en exalterad Emelie som i utbyte skulle få rabatt på pannkakor. Inte för att det spelar någon roll då jag ändå kommer lämna denna underbara plats men jag var för fångad i ögonblicket för att tänka så långt.
gich hem i blåst och regn från jobbet igår och konstaterande lidande för mig själv om och om igen att det var SVINKALLT UTE! att det var både tortyr och alldeles för kallt för att vara realistiskt! då det slog mig att jag mäter väder temperaturen efter australiensisk synpunkt. För ett år sedan om någon kallat det där svinkallt hade jag hånskrattat personen rakt upp i ansiktet. Jag minns inte hur minusgrader känns längre... det är illa!
Ska snart göra iordning mig för birthday dinner med Emelie och Fabian i the rocks, dags för att samla lite energi!
HAPPY BIRTHDAY TO THE BEST FRIEND IN THE WORLD!!!!
Kep shinin', keep smilin' 
One year ago
Break down
Idag har jag tillrättavisat 3 stycken kartläsare som alla letade efter gator jag visste precis var dom fanns, ska jag vara helt ärlig kan jag fler gator i Sydney än i Stockholm. Vad säger det egentligen...
Sen slutade turistmötena med tips om barer och resturanger att gå till och på vägen hem kände jag mig lite av en informations källa för turister. Jag kan inte hjälpa det I feel like home.
I LOVE SYDNEY!
Ikväll blir det med högsta sannolikhet sista kvällen på The Gaff och ska jag vara helt ärlig vet jag inte hur jag ska känna längre. Allt är bara för mycket att jag inte vet hur jag ska ta in det. Panic? depression? breakdown? tears? I don't know anymore it's too much. How will I ever be able to leave this place!!!
Har fått två nya housemates från England, hur trevliga å sköna som helst. Dom visste inte vad panncakes on the rocks var, Dom hade inte vart i Darling harbour än eller upptäckt var bästa cafét i Sydney ligger. Dom visste inte att the rocks har marknad varje helg och att Paddys existerar. Dom hade ingen aning om hur man tar sig till Bondi för dom har aldrig upplevt sanden under fötterna ännu eller hur solen skiner ut över havet på kvällarna längst med Manly beach. Heller visste dom inte att Opera huset har en bar som breder sig längst med vattnet med dom bästa drinkarna ever! Dom har inte sett Sydney ännu, dom är fortfarande ovetande turister med ett helt år framför sig. Om ni visste vad jag skulle ge för att få vara dom...
Vart tog tiden vägen ?
Gick runt idag och insåg helt enkelt att jag var lycklig, totalt glad. Skulle träffat Cindy och Amy för lunch men jobbet kallade i sista minuten så det vart inställt. Så jag ägnade tiden åt att bara gå runt i lite affärer och lät bli att tänka. När Arthur ringde och var tvungen att skrika ut i örat på mig om dagen jag bokade min flygbiljett. När jag efter tredje repetitionen hört samma ord då han inte trodde jag uppfattat vad han sa var dagen förstörd och inte blev det bättre av att ägna första timmen hemma med att prata om mitt år i Australien och min hemresa till Sverige med ett påklistrat leende.
Truth is, I FEEL LIKE BREAKING DOWN!!!
I open my eyes
I try to see but I'm blinded by the white light.
I can’t remember how
I can’t remember why
I'm laying here tonight
Everybody’s screaming
I try to make a sound but no one hears me
I’m slipping off the edge
I’m hanging by a thread
I wanna start this over again
So I try to hold
On to a time when
Nothing mattered
And I can’t explain what happened
Monday
Mitt internship på nattklubben är over, men jag ska ändå jobba nu på torsdag. blir allra sista kvällen med Unipackers, forever ?
Jobbade på kontoret på Fairfax idag vi håller på med sista förberedelserna inför run4fun på söndag. It's fun, fun :)
Imorgon ska jag dock vara ledig och bara fixa med resväska och kartonger, kanske dock blir jobb på the Gaff på kvällen så hel ledig va ju lite att ta i.
Am I really leaving, is it all over... just like that.
California Dreaming ...
California Dreaming...
Pratade med Melissa igår, då dom hade sparkat sin nanny så frågde hon om jag ville komma tillbaka och jobba för dom igen. Detta blir dock inte ett au pair jobb utan mer nanny jobb med runt 25 timmar i veckan. Fick stanna i princip hur länge jag ville, Och så länge det är under 3 månader så behövs inget visa vilket gör saken hur lätt som helst, allt som behövs är en flygbiljett. Nästan skrämmande enkelt...
Nu ska jag dock först till Manila och sedan Sverige, och sen får vi se vad som händer. Som vanligt seglade jag bort i drömmarnas värld och leendet jag fick av bara tanken fick mig att redan sitta på planet till San Francisco. Men mina planer brukar ju ändras lika snabbt som andra byter kläder.
Dock så skulle jag kunna få nåt volunteer jobb inom event i San Francisco när jag inte ska jobba så mycket för familjen eller eventuellt ta någon kurs på något college i Cali, Skulle kunna vara en guld möjlighet som kan gynna mig mycket. Kanske även kan hjälpa till och annordna event för au pair förmedlingen. Okej nu seglar min spontana tankeverksamhet iväg, again!
Men bara tanken på Cali, bara tanken på att köra ner för 101 again, Vandra på Avila rd och sitta i San Mateo på starbucks. Bara tanken på att få se ungarna igen! BABY J!!.. inte så mycket baby längre men jag har inte hjärta att ändra smeknamnet. Men sen när man verkligen tänker efter, will it ever be the same again ?
Jag menar hela ens värld och liv man hade där är borta, människorna är utbytta och bara platsen är densamma. Och jag vet nog bättre än någon annan att you can never go back, man kan aldrig åka tillbaka i tiden och absolut inte förvänta sig att livet man en gång haft ska finnas kvar. Kanske ler hela min kropp av just tanken på det jag hade inte det som kommer finnas där. Visst kan man skapa ett nytt liv, ett nytt äventyr men vill jag det ? Är det bättre att lämna och låta det vara orört, låta minnena sitta kvar och förbli samma minnen som det alltid varit. Förvara året i Cali där det hör hemma och inte skapa något nytt på en plats som gav mig hela mitt liv.
But maybe, just maybe I'm ready to go back...
You are my sunshine, my only sunshine
You makes me happy, when skies are grey,
You never know dear how much I love you,
Please don't take my sunshine away.
BABY J
Har aldrig ångrat en sekund, har älskat dig från första stund
Happy Halloween
Happy Halloween !!!!
She hates the sound that goodbyes make
Avsked
Det sägs att du inte vet vad du har innan det är borta, jag antar att det är sant.
Jag visste hur svårt det kommer bli att säga goodbye till Gab och Emelie det har jag alltid vetat. Words are not enough. Man räknar bara inte med alla andra, dom där människorna som bara funnits där och gjort ens liv i Sydney underbart på sitt egna vis. Dom där människorna som blivit en del av ens vardag utan att man riktigt lagt märke till det. Ska jag vara helt ärlig visste jag inte att jag hade så många människor att säga hej då till. Och inte att det skulle bli så svårt. Det är så tydligt nu, så fruktansvärt tydligt. jag säger goodbye till ett helt liv, en hel värld. My world.
Första avskeds middagen på onsdag och hela mitt medvetande skriker i motvilja. Jag hatar att säga goodbye, I hate it. Jag vet inte hur man gör.
well we know i'm going away
and how i wish - i wish it weren't so
so take this wine and drink with me
let's delay our misery
save tonight and fight the break of dawn
come tomorrow - tomorrow i'll be gone
save tonight and fight the break of dawn
come tomorrow - tomorrow i'll be gone
it ain't easy to say goodbye
tomorrow comes to take me away
i wish that i - that i could stay
but you know i've got to go
and Lord i wish it wasn't so
save tonight and fight the break of dawn
come tomorrow - tomorrow i'll be gone
Bokad
Med andra ord vad jag försöker säga är att flygbiljetten är bokad, Jag kommer att landa på Arlanda om 4 veckor... 28 dagar.
Men först åker jag och Emelie till Fillippinerna för att hälsa på Gab i en vecka. Jag vill inte se det som ett sista farväl till allt vi var under ett års tid, but I know it is.
Just nu fokuserar jag på en sak, resan till Fillippinerna! En veckas semester i ett annat land, träffa Gab. bara leva utan att tänka på morgondagen, bara vara. Resan till Sverige tränger jag undan även om den smyger sig fram lite väl hotfullt ibland. Jag tvingar mig själv att fokusera på dom bra delarna. Fillipinerna, Gab, Emelie. Och bilden av Sverige tränger jag undan och ser min systers ansikte framför mig. Om jag saknar dig underbara lillasyster!
Och vem vet, En dag snabbare än jag tror kanske jag bor i Sydney igen. Med mitt liv vet man aldrig ena sekunden är allt utplanerat för att i nästa göra raka motsatsen.
Don't stop believing...
3 Veckor kvar, 21 dagar...
Just a small town girl
Livin' in a lonely world
She took the midnight train goin' anywhere
Just a city boy
Born and raised in south Detroit
He took the midnight train goin' anywhere
Working hard to get my fill
Everybody wants a thrill
Payin' anything to roll the dice just one more time
Some will win, some will lose
Some were born to sing the blues
Oh, the movie never ends
It goes on and on and on and on
Strangers waiting
Up and down the boulevard
Their shadows searching in the night
Streetlight people
Living just to find emotion
Hiding somewhere in the night
Don't stop believin'
Hold on to that feelin'
Streetlight people
Tickets
How to begin...
Jag och Emelie har bestämt oss för att åka till Fillipinerna och hälsa på Gab om 2 veckor. Och sedan är tanken att jag därifrån beger mig till Sverige medan Emelie den lyckliga människa får återvända till Sydney! På detta vis känns det även som att Sverige biljetten kommer gå lättare att boka eller iaf gå att boka över huvud taget. Ibland är jag kanske lite naiv...
Gick in till STA travel idag endast för att titta på priser till Fillipinerna då jag helt utan ett förståndigt resonemang bestämt mig för att boka en enkel biljett till Fillipinerna och när jag väl är där boka biljetten till Sverige, don't ask me why I need to wait! Jag har ingen aning.
Väl inne i jakten på priser kom samtalet någonstans in på att jag sedan skulle vidare till Sverige, så den snälla travel agenten kollade även upp priserna till Sverige på samma gång. Jag vet inte hur det gick till men måste hänt någonstans mellan resekatalogerna från Fillipinerna. Plötsligt hade hon hittat en biljett som tog mig till Fillipinerna den 16 onde och sedan till Sverige den 23 November för samma pris som en biljett till Sverige direkt. Fanns dock bara en stol kvar på planet...
Efter disskusioner om bagage, credit cards och flygtider funderade jag på att boka enkel biljeten till Fillipinerna först och sedan ta Sverige en annan dag. När hennes ord hotfullt flög ut ur munnen och slog rot i mitt medvetande. Orden blev till ett faktum, ett orörligt faktum. Detta var ett paket pris jag kunde ine boka det ena utan det andra.
Jag blev stum, orörlig och oförmögen att tala. Hon knappade lite till i datorn innan hon tittade rakt in i min vettskrämda panikartade blick när hon uttalade orden "Sweden must be so white and beautiful by now" ännu ett leende som bara skrämde mig mer och mer och alltig blev too much.
Jag bröt ihop, och det är ett svagt ord. Jag bröt ihop i tårar framför 4 stycken travel agents och 2 asiater som knappt kunde engelska. Efter alldeles för många förvirrande blickar med ett försök till medlidande dom inte visse vad dom skulle ha medlidande för en stor skål me jelly beans och några asiatiska ord som absolut inte hjälpte så bestämde hon för att hålla biljetten till imorgon då jag skulle titta in om jag ville ha den.
Det hela slutade med ännu fler sneda huvuden, klappar på armen, asiatiska bugningar och ännu mer försök till medlidande som tynade bort i deras stora chockade förvirrade blickar som inte förstod någonting. Efter att faktumet lagt sig att det inte var någon som hade dött och att jag helt enkelt bara skulle åka hem till det som uppenbarligen var "hemma" såg dom bara helt totalt handlingsförlamade och mer förvirrade ut än någonsin då dom uppenbarligen ansåg att Sverige är en av världens bästa och rikaste länder och att jag tydligen skulle skatta mig lycklig som har ett hemland som detta.
Ut från STA kom jag med en påtvingad katalog i handen som skrek ut: Welcome to Stockholm - the Capital of Scandinavia, one of the most beautiful capitals in the world, Närmaste papperskorg kändes inte nära nog.
Efter detta gick jag hela vägen till Redfern och bad en stilla bön att Josh var hemma. Verkade som mina böner blivit hörda när han efter alldeles för lång tid öppnade dörren. Kände att det var dags att berätta att jag inte alls skulle stanna i Australien i minst 2 år till utan helt enkelt var tvingad att köpa en biljett som skulle ta mig bort från denna underbara stad inom en månad. Efter att i dörröppningen ha kastat ut varenda ord i halvt panikartad röst innan orden svek mig. Kom realisten fram och förklarade att jag helt enkelt var tvungen att ta denna biljett då jag inte kommer få ett bättre pris. För att sedan på något konstigt sätt bestämma att han skulle komma och hälsa på i December och stanna under sveriges mest underbara tid den helt fantastiskt iskalla vinter. Jag tror helt enkelt inte han förstod vad 10 minusgrader innebar. Jag antar att vissa saker måste upplevas.
Nu sitter jag hemma och väntar på att Emelie ska sluta jobba och en flygbiljett till sverige känns inte ett dugg mer lockande.
Jag vet att Sverige är ett bra land, jag vet hur fruktansvärt bra vi har det. Jag vet att jag är svensk, jag vet att det är meningen att jag ska höra hemma där. Men om det inte känns så, är det fel ? är det bara svart eller vitt. Är det jag känner bara helt fel, det är inte så det ska vara va...
If I lay here
If I just lay here
Would you lie with me and just forget the world?
I don't quite know
How to say
How I feel
Those three words
Are said too much
They're not enough
If I lay here
If I just lay here
Would you lie with me and just forget the world?
Forget what we're told
Before we get too old
Show me a garden that's bursting into life
Let's waste time
Chasing cars
Around our heads
I need your grace
To remind me
To find my own
If I lay here
If I just lay here
Would you lie with me and just forget the world?
All that I am
All that I ever was
Is here in your perfect eyes, they're all I can see
I don't know where
Confused about how as well
Just know that these things will never change for us at all
Reality
Verkligheten slog till och jag insåg verkligen att jag skulle åka till Sverige, det var nästan som att jag var okey med tanken, jag började planera allt jag måste göra i mitt eget huvud. Och insåg att det va ingen väg tillbaka. Jag började planera packning, konton, jobb och andra saker att ta tag i innan jag gav mig av. Verkligheten slog till, jag tog ett steg frammåt. Sen tog jag två tillbaka igen...
Vaknade upp nästa morgon kallsvettig, med panik i precis hela kroppen. Helt ensam i lägenheten halv skrek jag högt rakt ut för mig själv "I CAN NOT GO BACK TO SWEDEN, IT CAN'T BE HAPPENING"!!!!! Sen dess har jag försökt att börja packa ner saker i lådor som ska skickas, jag har kommit så långt att jag i tanken iaf har öppnat garderobsdörren, kroppen är dock inte beredd att röra sig ännu.
Australia har gett mig så fruktansvärt mycket, både gott och ont. My whole life is here, everything I know, everything I love. Hur klarar man av att packa ihop något sådant...
This has to be a dream, it can't be my reality it has to be a dream - a nightmare
WHAT!!
Det är precis vad jag just nu undrar, Vad var det som hände. Gick till The Gaff ikväll stället jag jobbar extra på för att berätta att jag inte längre kommer vara i Australien om 3 Veckor. Nu när han vill sätta mig att jobba i dörren med inträdet och lära upp mig imorrn, kände jag att det var ganska relevant att berätta att det inte är någon mening med att göra det eftersom jag sitter i ett flygplan på väg mot andra sidan världen inom en mycket nära framtid. Och jag kände att det var lika bra att stirra verkligheten i ansiktet.
Inget gick som jag planerat... Eller det är ju en överdrift orden "I need to talk to you" gick precis som jag tänkt mig. Sen även meningen "I only have two weeks left on my internship" gick också felfritt. Men efter jag sagt den meningen tittar han på mig och säger "oh no you are leaving Australia then?"
Innan min hjärna hunnit tänka eller någon liten del av kroppen reagera nästan skriker jag ut "NO, NO,NOOOOO, OFF COURSE NOT!!!!"
Och innan jag ens var medveten om vad jag gjorde hade jag fört igång ett tal om hur det skulle fungera om jag skulle sluta på unipackers efter det och jobba me dom istället. Och helt plötsligt var vi uppe i ett samtal som vi skulle avsluta imorgon då han visste mer vad dom kunde erbjuda.
Jag öppnade dörrarna, gick ut andades ut luften och kände "WHAT" WHAT THE HELL JUST HAPPENED. !!!
Så nu återstår bara en fråga, VAD ÄR DET FÖR FEL!!!!
Mess
Iallafall när det kommer till mitt jobb, har in princip blivit bombarderad med frågor som jag inte har nåt svar till. Precis alla undrar vad som hände med Unipackers och varför allt är förändrat, och sen förväntar dom sig att jag först ska ha svaret på det och sedan göra något åt situationen. Nu är det ju så att jag inte riktigt sitter på den makten som krävs för att göra dom förändringarna. Vad säger man ?
Allt är förändrat för att dom har sparkat varenda person som gjorde kvällen great! Allt är förändrat för att dom har gjort ändringar i dom sakerna som gjorde Unipackers till vad det var. Allt är annorlunda för att dom personerna som har genomfört förändringarna inte har en aning om vad någonting handlar om och bara tagit beslut utan att ens visat intresse för att försöka vara insatta! Allt är helt totalt katastrof för att fel personer får ta beslut som självklart blir helt fel.
Detta händer jämt, det spelar ingen roll vilket område det är inom. Men högt uppsatta personer som ska ta beslut utan att veta vad saker handlar om. Hur ska man kunna ta ett avgörande beslut om du aldrig provat på att vara i den personens situation. Hur ska du kunna vara insatt om du aldrig brytt dig att ta reda på hur insidan ser ut. Hur kan man sitta på ett kontor och bara ta ett beslut på ett papper utan att ha sett verkligheten. Mest skrämmande hur kan såna personer få ha rätten att ta beslut i frågor dom egentligen inte vet vad det handlar om. Jag förstår mer och mer varför det är så bra att ha jobbat inom så många olika områden, och träffat så många männsikor från olika bakgrunder och kulturer, för den dagen jag får det jobbet jag vill ha kommer jag veta exakt vilka beslut som kommer gynna för troligtvis kommer jag själv redan ha jobbat inom alla områden jag ska styra över. Jag anser att har du aldrig provat på nånting så kan du omöjligt veta och vara i stånd att ta ett beslut som handlar om andra, då borde du kanske stanna upp för en sekund och lyssna på dom som faktikst vet. Dom som lever mitt i den verkligheten.
Det är nästan läskigt hur nästan alla högt uppsatta chefer är likadana, vilken oförmåga dom egentligen har att connecta med människor på rätt sätt, och då menar jag jag inte bara personer som har samma märke på kostymen som dom. Jag tror aldrig någonsin dom insett värdet att ha förmågan att bemöta människor på rätt nivå.
Det är nu en vecka kvar tills den nya killen börjar och tar över hela kvällen, jag ber bara en stilla bön att han är bra att jobba med och helt enkelt kommer lyssna på vad jag har att säga för jag har en hel lista med saker för att få tillbaka kvällen, eller rättare sagt helt enkelt rädda kvällen som dom med sina sjukt helt oförstående beslut håller på att köra i botten. Frustration på hög nivå!
