Ögonblick att sakna
Du blundar, andas in och lyssnar. Du hör underbara röster som får kroppen att vibrera, armar att få gåshud och en känsla som någonstans där inne förblir oförändrad.
Det är en lördagseftermiddag på råsunda, solen står lågt på himlen, det luktar chans på serieledning och ett sm guld som lurar runt hörnet. Vi vet alla det finns bara en väg att gå. Och den ska börja med vinst mot Trelleborg...
Efter 90 nervösa minuter, hysteri, panikkänsla och en nära döden upplevelse så nära som den kan bli. Så står man där med en enorm lättnad och en glädje som vägrar lämna läpparna. En glädje som bara kan kännas när man är bäst i Sverige, toppar tabellen med underbara cuputsikter och som grädden på moset dessutom ser sina värsta konkurenter dala i tabellen som små höstlöv som bara lärt sig vägen ner.
helt plötsligt känns allt som en underbar saga där prinsessan får sin prins på slutet, På samma sätt ska vi förenas med det guld som lyst med sin frånvaro under alldeles för långa år, regninga höstar och kvävda tårar. Plötsligt känns alla tider av tappade ledningar, bittra förluster och super ettan som knappt ett minne blott. Helt plötsligt har vi glömt all derby smärta och känslan att behöva titta upp på fotbolls sverige, nu är allt borta. Nu lever vi vår saga vi så länge väntat på, som så länge skulle bli vår verklighet
Och visst är glädjen extra stor nu när vi knappt ser ner till dom konkurenter som vi älskar att hata, när våra ögon knappt når till nedflyttnings träsket.
Jag lämnar Råsunda för sista gången på så fruktansvärt länge att min hjärna inte vill fungera normalt. Jag andas in Ivan Obolos sista löpning mot Västra, händerna som går upp mot luften från varenda spelare och fans i en gemensam seger våg. Jag tar in Bojans sista ord uppifrån råsundas övre del, skrattet, rösten och bevarar varje liten detalj. Lyssnar på samtalet om vem som ska få hans guld tröja och vet med all säkerhet att det inte blir jag. Jag vänder mig om tittar ut över allt jag föds att älska en allra sista gång, tar ett djupt andetag och går in i råsundas innandöme för att slutligen hitta min väg ut. Jag ser hoppfulla supportrar lämna sina platser för att återkomma till nästa seger. Och jag inser med panik i bröstet att jag aldrig blir en av dom... Det är som att andas utan syre.
Mitt i allt det så vet jag att vi just tagit ett steg närmare. ett steg närmare det som tillhör oss. SM GULD. Har ni känt äkta lycka någon gång ? ...
AIK - TRUE LOVE NEVER DIES
Det är en lördagseftermiddag på råsunda, solen står lågt på himlen, det luktar chans på serieledning och ett sm guld som lurar runt hörnet. Vi vet alla det finns bara en väg att gå. Och den ska börja med vinst mot Trelleborg...
Efter 90 nervösa minuter, hysteri, panikkänsla och en nära döden upplevelse så nära som den kan bli. Så står man där med en enorm lättnad och en glädje som vägrar lämna läpparna. En glädje som bara kan kännas när man är bäst i Sverige, toppar tabellen med underbara cuputsikter och som grädden på moset dessutom ser sina värsta konkurenter dala i tabellen som små höstlöv som bara lärt sig vägen ner.
helt plötsligt känns allt som en underbar saga där prinsessan får sin prins på slutet, På samma sätt ska vi förenas med det guld som lyst med sin frånvaro under alldeles för långa år, regninga höstar och kvävda tårar. Plötsligt känns alla tider av tappade ledningar, bittra förluster och super ettan som knappt ett minne blott. Helt plötsligt har vi glömt all derby smärta och känslan att behöva titta upp på fotbolls sverige, nu är allt borta. Nu lever vi vår saga vi så länge väntat på, som så länge skulle bli vår verklighet
Och visst är glädjen extra stor nu när vi knappt ser ner till dom konkurenter som vi älskar att hata, när våra ögon knappt når till nedflyttnings träsket.
Jag lämnar Råsunda för sista gången på så fruktansvärt länge att min hjärna inte vill fungera normalt. Jag andas in Ivan Obolos sista löpning mot Västra, händerna som går upp mot luften från varenda spelare och fans i en gemensam seger våg. Jag tar in Bojans sista ord uppifrån råsundas övre del, skrattet, rösten och bevarar varje liten detalj. Lyssnar på samtalet om vem som ska få hans guld tröja och vet med all säkerhet att det inte blir jag. Jag vänder mig om tittar ut över allt jag föds att älska en allra sista gång, tar ett djupt andetag och går in i råsundas innandöme för att slutligen hitta min väg ut. Jag ser hoppfulla supportrar lämna sina platser för att återkomma till nästa seger. Och jag inser med panik i bröstet att jag aldrig blir en av dom... Det är som att andas utan syre.
Mitt i allt det så vet jag att vi just tagit ett steg närmare. ett steg närmare det som tillhör oss. SM GULD. Har ni känt äkta lycka någon gång ? ...
AIK - TRUE LOVE NEVER DIES
Ögonblick
2 Veckor och 2 dagar...
Helt plötsligt bara rusar tiden fram, hinner inte med någonting. Samtidigt som jag helt plötsligt har miljoner saker som bara snurrar runt i huvudet. Som jag bara måste hinna göra innan jag åker. Och inte har jag någon aning om hur jag ska hinna...
Inte för att jag klagar egentligen, för det betyder att dagen för avresa bara kryper närmare och närmare. Men ändå, så finns det dom där ögonblicken som man önskar att man kan frysa, ögonblicken som man bara vill leva kvar i för alltid, ögonblicken man kommer sakna mer än man någonsin kan förstå...
Sometimes I wish that I could freeze the picture
And save it from the funny tricks of time
Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
The feeling in it
Slipping through my fingers all the time
Helt plötsligt bara rusar tiden fram, hinner inte med någonting. Samtidigt som jag helt plötsligt har miljoner saker som bara snurrar runt i huvudet. Som jag bara måste hinna göra innan jag åker. Och inte har jag någon aning om hur jag ska hinna...
Inte för att jag klagar egentligen, för det betyder att dagen för avresa bara kryper närmare och närmare. Men ändå, så finns det dom där ögonblicken som man önskar att man kan frysa, ögonblicken som man bara vill leva kvar i för alltid, ögonblicken man kommer sakna mer än man någonsin kan förstå...
Sometimes I wish that I could freeze the picture
And save it from the funny tricks of time
Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
The feeling in it
Slipping through my fingers all the time
frihet
Känslan av att packa allt man äger av värde i en enda väska, känslan av att lämna allt man vill lämna, känslan av dom första stegen in på flygplatsen, känslan av att bara åka mot något okänt. Känslan av total frihet...
Jag älskar det, allt från dom första intrycken till dom första männiksorna man träffar. Känslan av total ovishet. Då man vet att precis vad som helst kan hända, då man inte hunnit slå sig till ro ännu, när allt är nytt, när precis allt är helt öppet till verkligheten. När man inte känt vanlig glädje eller äkta rutin, När man inte kallar det hemma och vet exakt vilka människor man ska vända sig till. När man inte vet vart man kommer jobba eller vilka prioriteringar som är högst upp på listan. Den där första tiden när man inte vet någonting om någonting. När precis alla möjligheter i världen finns,
Känslan av total frihet, finns det något bättre ?
Jag älskar det, allt från dom första intrycken till dom första männiksorna man träffar. Känslan av total ovishet. Då man vet att precis vad som helst kan hända, då man inte hunnit slå sig till ro ännu, när allt är nytt, när precis allt är helt öppet till verkligheten. När man inte känt vanlig glädje eller äkta rutin, När man inte kallar det hemma och vet exakt vilka människor man ska vända sig till. När man inte vet vart man kommer jobba eller vilka prioriteringar som är högst upp på listan. Den där första tiden när man inte vet någonting om någonting. När precis alla möjligheter i världen finns,
Känslan av total frihet, finns det något bättre ?
Vill du verkligen riskera ditt liv ?
Vill du verkligen riskera ditt liv ? ...
När jag först tänkte tanken att bo i Australien så tänkte jag bara på stränder, palmer och surfing. Hade underbara tankar i huvudet om värme och frånvarande minusgrader. Men nu blir folks reaktioner bara värre och värre. För bara en timme sen fick jag frågan. "Vill du verkligen riskera ditt liv?" "Tänk efter är det vär det, jag menar du kanske inte överlever!" dessa ord har uppkommit med tanke på Australiens djurliv... eller en säker tur mot döden som dom flesta verkar tro... snart även jag!
Jag har fått föreläsningar om spindlar som kryper in i stövlarna, kryp som lurar under toasitsen, hajar som äter dig levande bara du vadar ut i vattnet, rockor med dödligt gift, ormar som ligger på lur bara redo att anfall, ilskna skorpioner, hungriga krokodiler, lömska maneter och ännu fler pyttesmå gift spindlar som är omöjliga att se med sekund dödligt gift. Undrar om det finns några slags skyddsdräkter med skydd även för ansiktet, för ni har väl hört om alla dödliga insekter med vingar, som du tydligen inte ens kan springa ifrån.
Och kommer inte djuren och tar dig har du ju alltid dom dödliga vågorna...
Nej enligt dom flesta är det väl helt enkelt bäst att be en bön och hoppas att jag är en av dom som faktiskt får leva... eftersom det tydligen var 50 procents chans att dö... Så alla som kommer hem hela därifrån måste väl helt enkelt varannan ha ljugit och inte alls vart i australien utan i Danmark... eller ?
Och ska jag vara helt ärlig är jag totalt LIVRÄDD!!!!!
När jag först tänkte tanken att bo i Australien så tänkte jag bara på stränder, palmer och surfing. Hade underbara tankar i huvudet om värme och frånvarande minusgrader. Men nu blir folks reaktioner bara värre och värre. För bara en timme sen fick jag frågan. "Vill du verkligen riskera ditt liv?" "Tänk efter är det vär det, jag menar du kanske inte överlever!" dessa ord har uppkommit med tanke på Australiens djurliv... eller en säker tur mot döden som dom flesta verkar tro... snart även jag!
Jag har fått föreläsningar om spindlar som kryper in i stövlarna, kryp som lurar under toasitsen, hajar som äter dig levande bara du vadar ut i vattnet, rockor med dödligt gift, ormar som ligger på lur bara redo att anfall, ilskna skorpioner, hungriga krokodiler, lömska maneter och ännu fler pyttesmå gift spindlar som är omöjliga att se med sekund dödligt gift. Undrar om det finns några slags skyddsdräkter med skydd även för ansiktet, för ni har väl hört om alla dödliga insekter med vingar, som du tydligen inte ens kan springa ifrån.
Och kommer inte djuren och tar dig har du ju alltid dom dödliga vågorna...
Nej enligt dom flesta är det väl helt enkelt bäst att be en bön och hoppas att jag är en av dom som faktiskt får leva... eftersom det tydligen var 50 procents chans att dö... Så alla som kommer hem hela därifrån måste väl helt enkelt varannan ha ljugit och inte alls vart i australien utan i Danmark... eller ?
Och ska jag vara helt ärlig är jag totalt LIVRÄDD!!!!!
30 dagar
30 dagar kvar...
den här tiden är egentligen värst, den långa väntan. När man faktiskt på något konstigt vis insett att man kommer åka, då när flygbiljetten är fixad, visat är klart, datorn inhandlad och allt man vill är att se Sverige försvinna längre och längre bort när man sitter där högt uppe i luften. och ändå 4 veckor kvar av olidlig väntan.
take me away
den här tiden är egentligen värst, den långa väntan. När man faktiskt på något konstigt vis insett att man kommer åka, då när flygbiljetten är fixad, visat är klart, datorn inhandlad och allt man vill är att se Sverige försvinna längre och längre bort när man sitter där högt uppe i luften. och ändå 4 veckor kvar av olidlig väntan.
take me away
Don't dream your'e life - Live your'e dream
Om man aldrig vågar så står man kvar och stampar på samma ställe om några år igen, och undrar varför man inte kommer någonstans. Om man aldrig släpper lite på tryggheten så lever man kvar i exakt samma trygghet för resten av livet, på exakt samma ställe. Om du nöjer dig med att drömma så kommer du för alltid undra om ditt liv kunnat se annorlunda ut, Jag tänker aldrig bli en av dom...
Man ångrar inte det man gjort, man ångrar det man aldrig gjorde.
Jag heter Emelie Lundberg och är 23 år gammal. Den 11 September packar jag ner mitt liv i två väskor och sätter mig på planet till Sydney. Ska studera Event management på ICMS i Manly, Australien.
Det här är min blogg om livet i Australien bland hajar, studier och stränder.
Man ångrar inte det man gjort, man ångrar det man aldrig gjorde.
Jag heter Emelie Lundberg och är 23 år gammal. Den 11 September packar jag ner mitt liv i två väskor och sätter mig på planet till Sydney. Ska studera Event management på ICMS i Manly, Australien.
Det här är min blogg om livet i Australien bland hajar, studier och stränder.
