My life in Australia

So what is happening in Sydney...

Well, I have been working in the office at Fairfax this week. We are preparing for the City2surf which is the biggest run competition in the world. So far we have 80 000 people registered. I will be working there until friday and then I will be without an internship again...

Talked to my school and I need to get an internship next week, otherwise my visa will be invalid and they will force me out of the country back to Sweden! Tricky situation or what...

I guess I have one week to find something, better get started. Because believe it or not I love it here right now.

Back in Sydney...

And believe it or not I don't miss the island even a little tiny bit.

Right now I'm located in a hostel in China town, wouldn't call it the best place to live but I'm in Sydney so I won't complain. Talked to career service today and apparently they still don't have any internship for me (surprised) not really. So I have to find something on my own. This week I will do some volunteer work for Fairfax but if I don't have an internship next week, I think she used the words bye, bye Australia in a really nice way. That can not be happening!

So great to see Emelie again! and normal people. We already spent way to much money drinking shai but then it's so worth the money.

Since I lost track of both days and time on the island from hell was it a big surprise when Emelie told me it was midsummer the same day I arrived. So we ended up going to a bar that arranged a midsummer celebration. I can say a lot of things about Sweden but the food will always be dearly missed.

My life is great all I need now is an internship, a place to live and money... Details.

I don’t know were to begin, so I guess I will use one sentence that really fits into my life right now.

Be careful what you wish for…

If I complained about the island, If I wanted to leave so bad. The last thing I remember I was sitting in the spa talking to Tara about how I will be able to stand 5 more months in this place. A couple of hours later I was in the helicopter flying to the hospital in the world of reality.

I been in the hospital for 4 days and I just got out yesterday. So now I’m safe, all back in club med. It felt like someone was dragging me back in chains.

But Cate from career service didn’t think it was a good idea that I finished my industry training on an island with no hospitals in sight. Just in case. And believe me I was not late to agree.

Now I’m flying back to Sydney tomorrow, no place to stay and everything in my suitcase. I think booking that flight ticket was the fastest thing I’ve done in my life. Like they would all take it away from me if I didn’t had the ticket on paper.

I will check into some hostel tomorrow, near Emelie. Can’t believe I will see half of my tripod tomorrow, I can’t wait to leave this place and never EVER come back. I can’t wait!

Everybody keeps telling me I should go back to Sweden and finish my industry training since there is nothing in Sydney right now and I’m not well. I will NOT do that. I don’t know how this will work out since apparently there is not even volunteering to do. BUT I will be in reality and that is everything that matters right now. I will figure something out no matter what they say! I just need my energy back and I hope I will get it soon enough otherwise they will force me back to Sweden because of my visa…

You know how I’m feeling right now, like when you were a kid and played monopoly with your family. You know those moments you picked up a card and it said “letting you out of jail” I just got a card like that! And it’s closer to heaven then I will ever get.

Or maybe I can take it so far that I might say that this is what it must feel like when a convict stuck in prison for 1 year suddenly get a message saying that the court change the decision and you are free to go! God this must be exactly the same feeling!

They might think it’s a paradise island, they can have it all. It was never for me.

Tomorrow at 1 pm I will sit on a flight again, Taking me back to reality, taking me back to freedom…

Sydney here I come

 Alcatraz or is it club Med ?

Went to the airport yesterday to meet up some new guests for the resort, I was standing there the whole day watching the airplaines come and go, Surrounded with backpackers and all sort of travelers with big suitcases waiting for their next flight.

It was my first time off the island for 5 weeks and this place just reminds me more and more about the tv show lost. The words middle of nowhere really meets reality here.

I was so jelous at the people who actually had a flight ticket to reality. And in my head I was stepping on that flight over and over again, I saw November in my non existing calendar and my bags all packed joining the wonderful traveling crowd against the freedom.

At one point I was almost crossing the line, I was way to close throwing my welcome signs in the bin. leaving my stuff behind with a flight ticket back to Sydney.

...

Still on Club Med.

I remember the feeling of Manly beach When I was running along the beachside one of the first days in Manly. I remember the feeling of freedom, the sound of the waves and the wind in my hair. That time when I still didn’t know anything about Manly or Australia.

I can still see my first steps into the school. And how amazing the building looked in the dark. I remember my first meeting with Sarah my roommate and I remember the feeling when everything was new and exciting. I can still see the first meeting with Gab, when she was still Gabriella and was all about explaining the difference between a bar dress and a cocktail dress. And the truth is it doesn’t feel that long ago. And still ages away.

Not a long time ago I was writing that Sydney felt like home, I guess the second I start to call something for my home it comes with a feeling of safety and lost freedom. And two weeks ago when I wrote that, I had no idea I would sit here today and be writing this. Because truth is I will never see Manly again. I’m leaving Australia for good.

In November my internship at club med will be over and I will receive my Diploma in Event management. When I left Sweden and people asked me how long I will be gone I told them the program was 3 years but that I will take the diploma and then see what happens. But I really thought I would do 3 years in Australia. And as the time went by it was all 3 years in my head, in our heads. We never considered anything else, it was like we never had the option. But I guess something inside of me knew it all along.

And now… I can’t even believe I already will receive a Diploma. I mean that was so far away just a couple of months ago. And I will even finish my contract at club med so I could go back to ICMS in February and continue my education if I want to, but I won’t.

I will transfer my diploma and continue my education in England. I will take a study break until September and hopefully have time to go to Africa and do some volunteering and some other trips in between now and then. I will complete my dream trips I was going to do one day anyway, and then go back for my bachelor.

This is even a surprise for me too, but it feels so right. I have until January to research and work on my application for the right school in England. And until then I just can’t wait for my time at club med to be over. I can’t wait for the next coming year and everything that is ahead of me.

ICMS gave me so much, friendships I never ever would have been able to dream about. And I can’t believe we made it through, I can’t believe we held each other up through exams, assignments and life crashing parts. I can’t believe we all made it. And I can’t believe it’s all over. No more red bull bottles, lack of money and phone credits that was never long enough. No more breakdowns and crashing in front of each other and no more laughing in lack of sleep. No more note passing through horrible classes and food stealing so I won’t starve. No more sneaking through the campus and talking about everything in life we could possible think of. ICMS was all about drama, breakdowns, unforgettable moments and impossible situations we made possible somehow, ICMS was all about us. ICMS was all about the tripod and I will miss it. But I will do what I have to do.

I can’t believe I will see Sweden again, I can’t believe I will be back in November… I won’t comment on the sense of my voice for that sentence.

But I will comment on my feelings of seeing my little sister again. I never been more excited and I didn’t think it was possible to miss her more then I already knew I did.

5 months to go.

Jag klarar inte mer. Jag kommer falla ner död och dö av tristess vilken sekund som helst, och eftersom dom flesta har varit här längre än jag, var jag helt säker på att dom där falsk leendena vi alla klistrat på är något vi har gemensamt. Tills det helt enkelt gått upp för mig att det inte alls var dagens sanning, Jag har precis stirrat verkligheten i ansiktet och insett att dom älskar det. Dom älskar varje sekund av Club Med och att sitta instängd på en ö är inget dom ens överväger skulle vara något hinder till den underbara Club med lyckan. Dom agerar som att dom är några få utvalda lyckliga själar som fått några månader på denna ö, det är som dom har vunnit miljonvinsten. Dom älskar allt från danserna, bar games och lekar till gratis livet och kvällarna på club meds enda nattklubb. Men jag kanske borde vara tacksam att det faktiskt finns en nattklubb istället. Dom vill inte ens överväga ett liv efter detta och skulle jag inte våga tro annat så skulle jag säga att dom vill stanna för evigt och alltid.

Jag har suttit instängd på en ö i 5 veckor nu, 5 veckor! Och jag är på bristningsgränsen till att packa mina väskor och simma till närmsta civilisation. Det enda som stoppar mig är ett diploma som hägrar där borta i horisonten fullt synligt men alldeles utom räckhåll.

Jag sitter fast på en ö! det finns en seglar skola, en kayak skola, en golfbana, 3 tennisbanor, en cirkusklubb, 5 olika vandringstigar, ett berg att nå toppen, en nattklubb, två barer, en teater, en matsal, och sen inte att förglömma det underbara personal området. Inte ens gratis mat, dricka och boende kan få mig att förvandla det falska leendet till ett äkta skratt.

Och om ni inte uppfattade det var det i depressions tecken jag betonade att det endast fanns EN av varje sak på ön, thats it! No more. Du kan inte fly du är fast, som en fånge. Är det tillåtet att jämföra en lyxresort med ett fängelse ?

Okej jag vet att det inte är rätt, I know. Jag har hört det många gånger förrut när jag bara som nästan yppat något om ett klagomål. Det var som att jag bröt mot lagen och att mina ord kunde leda till mitt eget mord om jag ens vågade uttala något ont om denna drömplats. Men jag kan inte tiga längre! Jag dör snart ändå.

Men jag vet att jag borde älska det, jag vet att jag borde vara innerligt tacksam att jag fick detta jobb, jag vet att jag borde jubla och ägna varje vaken sekund åt att ta in varje liten känsla som denna paradis ö förmedlar. Men jag har nått bristningsgränsen.

Och fine, det kanske är jag som inte är normal. Men det ändrar ingenting. Jag kan snart inte andas längre, och jag tvekar på att ens dom förändringen från att slippa nattskiften till dagskift kan ändra denna känsla.

5 månader kvar. 5 MÅNADER!!

Det är som att någon har kvävt min frihet, den frihet jag behöver för att kunna andas. Och det är farligt nära att jag gör något drastiskt. Emelie utan sin frihet är som en knarkare utan droger, det går inte ihop !

Can I call tripple 0 for this ?? the emergency line in Australia.

Maybe I like England, But my heart is in Ghana och det stavas

Derek Boateng

Fotbolls VM 2006 Jag minns inga super mål från svenska landslaget eller utslagningen, jag minns ingenting som stavas gult och blått jag minns bara att jag inte brydde mig, för vem kan hålla på ett lag som har spelare med hjärtan som slår för Rött, gult och blått. Jag minns inget av Sveriges färger. Allt jag ser är ögonblicket Derek Boateng uppenbarar sig på planen, Allt jag minns är ett stort underbart AIK märke som lyser från hans arm. Om inte det är kärlek då är världen förlorad.  

Boateng – 3 poäng

Mot VM Guld 2010!

Still haven’t bumped in to my neighbours and I thank my lucky star for that.

Maybe I’m suppose to be a USA fan in the world cup since I used to live there for a year at least, but then I always loved England. So as usual I was cheering for the red and white. I know I’m not allowed to say it but I’m actually glad Sweden didn’t make it to the world cup, I mean with players from the wrong teams in Sweden placed to represent our country I just can’t find myself to like them, I just can’t! And I never liked the Swedish attitude anyway, I mean celebrating for a third place in the world cup like we won the whole thing. I never really understood it. And I never will, maybe I’m not Swedish after all ?

 England think they will win every year, and they never do. But they still think they will win. And the truth is they won't settle with less, so why should we ?  

“ 94 Drog dom till USA, Folklig yra men var dom så jävla bra ? ”

“Kom inte hem och glassa med ett brons”

Måste vara Sveriges bästa VM låt någonsin. Sen fick den nog mest kritik av alla VM låtar också. I wonder why, den svenska mentaliteten ?

Don’t we just love it…

Jag har flyttat, Jag har bytt rum rättare sagt. Gäst rummet är nu ett minne blott och jag har blivit placerad på något ställe som liknar en blandning mellan en trailer park och en knarkarkvart. Är ännu inte helt säker på om jag är mest rädd för att det ska komma upp något gift djur ur hålen i plankorna utanför rummen eller att mina skräckinjagande grannar ska komma ut. Än så länge har jag lyckats hålla mig undan från både ock. Rummet tänker jag inte ens gå in på i detalj men vi kan säga som så att jag är glad att det inte är en övervåning då troligtvis golvet skulle rasat in. I fläkten som är totalt död är det något som rör sig inuti och på väggen är det inristat med en kniv orden ”I WAS HERE”, larmknappen dom brukade ha på väggen är borttagen och ersatt med en KNIV! Som har texten ”in case of an emergency” ovanför. Och jag är nästan helt säker på att det är mer än fina blommor som växer på bakgården… Do I need to go on. Man kan säga att paradise hotel böts ut mot alcatraz! Iaf dagtid.

Men jag har fått min vilja fram och jag slutar på nattskiftet i slutet av juni och går över på dag skift istället. Happy EM!

Fotbolls VM började ju även idag, och självklart pågår detta mitt i nätterna med dessa tidsskillnader, så vi har ett litet problem. Jag jobbar på nätterna och det finns ingen tv i receptionen! Men sen så har jag fått lite insider information om vem som odlar vad. Eftersom jag jobbar som security ibland och kan skriva reports så var det en snabb deal. En oskriven report i utbyte mot en tv. Ibland får man vara smart.

Jag lever bara en gång och jag tänker leva på gränsen, Suga in varje liten del av livet som finns att uppleva, Låta omöjlighet bli ett ord utan värde och spränga varje gräns som världen satt upp framför mina fötter. Jag tänker leva ut varje liten dröm och följa hjärtat åt varje riktning som är utstakad. Jag tänker målmedvetet välja stig vid vägskälen och jag tänker aldrig se mig om. Jag tänker låta skrattet fylla mina lungor och lägga min energi på dom få människorna som är värda den. Jag tänker låta både hat och analyser sjunka genom havet där borta i ingenstans och jag tänker bestiga berg som inte går att klättra. Jag tänker se världens alla hörn och uppfylla dom drömmar andra lämnar i fantasins värld i ett andrahands liv där borta i glömskans tecken. Jag lämnar gårdagens tårar och blickar mot solen som går upp i horisonten, en dag är den bara min.

Dålig uppdatering, men har man begränsad internet anslutning och avskärmad från den övriga världen så är det tillåtet.

Börjar känna mig lite som Cast away, om man tillägger den lilla detaljen att jag har en liten oas i mitten. Däremot är jag säker på att jag blivit inkastad i Paradise Hotels reality serie, går fortfarande och letar efter kamerorna som dom bara måste gömma någonstans, för det är helt klart den enda vettiga förklaringen till allt som händer här. Mer än så tänker jag inte gå in på den saken men nedräkningen till November har börjat. Only 5 months to go on Thursday. Woho ?

Är det fel att gemföra en paradis ö med ett fängelse? Stina tyckte dock inte att detta var tillåtet. Och kanske är jag helt enkelt bara en rastlös människa som sitter på lyxproblem ? who knows…

Imorgon ska det hoppas fallskärm, dock inte för mig denna gången då pengarna inte riktigt fanns för detta lilla äventyr, men bara tanken på att få utföra ett hopp får mig att stå och hoppa av glädje.

Next time…