My life in Australia

Ny dag, still no ticket...

Imorse vaknade jag vid 9 men låg kvar i sängen till 10 tiden då jag begav mig till gymmet för att gå på bandet i en timme, sen min personliga instruktör berättat att man måste träna minst 40 minuter för att det ska ge nåt... toppen!

Jag kan erkänna att jag hatar gym, jag gillar det inte någonstans. Jag menar i vanlig idrott som fotboll har man ju motivationen av att vinna och det gör att man pressar sig själv. Man har nåt att kämpa för som betyder något. På ett gym är det ju bara smärta att sitta i dom där maskinerna och det är ju så fruktansvärt tråkigt! Tom löpbandet med intressanta tv program gör mig rastlös, jag menar man kommer ju ingen vart!

Nu har jag fått ett program jag ska göra 3 ggr i veckan. Det är ju tur att det finns rolig gruppträning iaf...

Annars så har Emelie jobbat som en galning så vi har inte setts så mycket den senaste veckan, så idag vart det lunch i Hyde park och lite shopping. Inte helt fel!

Nu ska jag gå och jobba!

Today is the day...

Så gick tankarna imorse, efter alldeles för många bortträngnings försök och ignorans till det faktum som jagat mig nu i veckor, Jag behöver köpa en flygbiljett. Och dom senaste dagarna har inte den där förnekelse taktiken funkat då det sakta gått upp för mig att Oktober nästan är här och det är 4 veckor kvar! Om ni kunde känna ångesten och lite av den panik som tar över min kropp bara av att skriva orden... Om ni kunde känna. Då skulle ni skrika mig rätt upp i ansiktet att aldrig någonsin köpa någon flygbiljett så länge det inte är en retur på andra sidan till en annan plats i världen som inte heter Sverige och vinter.

Förnekelse måste vara en av dom bästa egenskaper vi har, en väldigt pålitlig försvarsmekanism. I början inser du inte ens att du förnekar, allt bara händer av sig självt. Sen inser du att du har förnekat och då fortsätter du ignorera och radera med vilja. Sen hinner både tiden, verkligheten och livet ifatt dig och du inser att det inte gick att radera, it's still there right in front of you. En hotande verklighet som du måste svälja. Och när du svalt verkligheten då är det enda kvar att ta tag i det och göra det enda rätta. Step up and face it!

Det var så jag tänkte när jag vaknade imorse, IDAG ska jag gå in och boka flygbiljetten innan jobbet. Hamnade på 2 November tänkte att det var en märklig "tillfällighet" då detta var exakt samma dag jag lämnade Californien för Norrtälje...

Jag stannade inte när dom frågade efter betalningssätt, jag stannade inte på fälten av person uppgifter eller stolsnummer, Jag stannade inte på några sidor av kontaktuppgifter över huvud taget. Jag kunde helt enkelt inte klicka på första knappen ens. Mina armar var förlamade och mitt medvetande var inte riktigt med mig. Jog slog ihop datorn och gick till jobbet. Ignorera och radera...

Sen slog det mig, hur klarade jag av att boka flygbiljetten från Californien? Tankeverksamheten gick på högvarv och jag slogs mellan aningar om att jag kanske inte riktigt visste bättre och att jag fortfarande var så naiv att jag trodde att Sverige skulle bli underbart igen, just home. Sen såg jag bilden så tydligt framför mig.

Jag i köket på Avila road, den stora datorn och en helt vanlig morgon för att kolla mejlen. Då den bara lyste tillbaka på mig, Flygbiljetten. Bokad och betald av au pair organisationen. Det fanns ingen återvändo och alla alternativa vägar var långt förbi. Allt var ordnat och klart allt jag behövde göra var att infinna mig på flygplatsen med mina väskor. It was the end of no return.

Denna tillbakablick i mitt minne gynnade ju inte min nuvarande situation direkt då jag varken har någon organisation eller kontaktperson som kan ordna allt åt mig. Och att läget dessutom är annorlunda än förra gången jag skulle styra mot Sverige, det året hade jag ändå en stor del av mig som faktiskt ville tillbaka, Nu är läget lite värre...

Jag skulle ju helt enkelt kunna be Emelie att boka den åt mig, bara ge henne mitt kort och vägra titta, bara låta det hända. Men det gick ju så bra förra gången när den tänkta praktiken skulle äga rum i Sverige och jag bara behövde skriva Sweden på pappret. Vet inte hur många gånger det rycktes ur Emelies händer i sista stund för att i slutändan tvinga mig själv att titta åt andra hållet medan sweden sakta skrevs ner på mina önskemål...

Vi vet ju alla vart det slutade, Min vilja var starkare än orden på pappret som slets ur händerna på den stackars handledaren som skulle utvärdera mina svar. Pappret hamnade i någon container någonstans och jag hamnade i Sydney...

Nu är ju dock inte valmöjligheterna lika stora denna gång. Men jag tror att alla möjligheter och tillvridna situationer har snurrat runt i huvet som en möjlig utväg som inte heter Sverige. Jag har försökt mig på i tankens värld alla lösningar som finns i hela världen och just när jag tror att jag fått upp ett möjligt spår stirrar verkligheten tillbaka på mig som ett hotfullt faktum. Ett faktum som sakta leder mig tillbaka till den där knappen på datorn.

Först var det Oktober, nu är det November. Not even I can go any further then that. November...

It's not like the world will dissapear, It's not like the whole planet will stop existing, it's not like it's the end of the world in any kind of way. It's not like I will die, it's not like anyone will die or any bad will happen at all. It's not like our lifes are hanging on it, it's not like a bomb will explode. So why is it so hard to press one single button then ? ...

Om ni kunde känna vad jag kände, Om ni kunde leva som jag lever, Om ni kunde ha förmågan att gå igenom Hyde park varje morgon och känna solens strålar i ert ansikte. Om ni kunde känna glädjen att faktiskt gå till jobbet. Har ni älskat ert jobb så mycket någon gång att det är lätt att studsa upp ur sängen på morgonen. Om ni hade suttit på samma café varje vecka och känt hur sommaren i Sydney var på väg, om ni kunde träffa alla människor jag träffar och känna varje känsla som isar genom min kropp bara av att se dessa flygsidor på internet. Om ni kunde känna vad jag kände då skulle ni svurit dyrt och heligt att jag måste stanna och gått genom eld för att stoppa mig.

Det spelar ingen roll hur mycket press, utmaningar eller stress som kommer med allt. Jag sväljer det gärna alltihoppa, jag tar till och med jobbet på strippklubben om jag måste, om någon bara kunde radera denna framtid. It can't be mine.


















Home is where the heart is...

OH MY GOD...

Det är så jag känner just nu, är lite i ett chocktillstånd för tillfället. Fick ett nytt jobb härom dagen, bara ett extra jobb i en nattklubb som servitris. Vilket lät jätte bra när jag pratade med henne, då det var cash in hand och jag kunde jobba precis när jag ville i princip. Inget fast schema vilket passar mig perfekt! Så vi bestämde att jag skulle komma och jobba på lördag klockan 8 pm för mitt först shift. So far so good...

Idag skulle jag kolla upp den exakta addressen på internet, gick in på klubbens hemsida och fick lite av en chock upplevelse. Efter att för tionde gången försökt hitta en annan klubb med samma namn fick jag helt enkelt inse att jag var på helt rätt ställe. Men sen kanske jag borde anat nåt när klubben går under namnet showgirls...

STRIPPKLUBB, off course!

Nu sitter jag här ganska så mållös och vet inte vad jag ska göra, Kan inte riktigt avboka shiftet nu och att inte dyka upp känns bara helt fel! Jag trodde aldrig jag skulle uttala dessa ord men på lördag ska jag jobba på strippklubb i kingscross...

Snart kan jag med all säkerhet säga att jag jobbat inom alla tänkbara områden, Kanske dock utesluter detta från mitt CV...

Vad har servitriser på strippklubb på sig när dom jobbar?

Sommaren är verkligen här nu, det är riktigt varmt ute och jag vill inte att det ska bli varmare! men det är nog en önskan omöjlig att slå in...

Nu till Stina och Alex close your eyes and don't read the following part HAHA !

På onsdag har jag bokat tid med min personliga tränare på gymmet, så efter det kör jag äntligen igång med träning! känns verkligen som min kropp behöver det ! Sen så har jag så mycket ilska i mig just nu så jag tror att boxning kommer väl till pas GAH!!!

För övrigt fick jag precis reda på att det redan varit val i Sverige och att moderaterna vann, Så insatt var jag på den svenska nyhetsfronten... plus att sverige demokraterna? vart invalda i riksdagen... nu är ju inte jag insatt i politikens värld någonstans, det kan vi nog alla konstatera instämmande. Men är det inte detta parti som bara vill ha svenskar i Sverige?...

Jag vet inte vad jag ska kalla mig själv, drama förföljd, otursdrabbad...

Efter tredje gången på sjukhus detta år så tänker ja inte längre säga att det iaf inte kan bli värre. Var tydligen inte någon vanlig influensa eller något sånt normalt jag hade. Igår pa jobbet fick jag sjukt ont i magen. Slutade med att jag låg halvt skrikande inne på kontoret då smärtan var så fruktansvart olidlig. Svimmade fler talet gånger bara av smärtan i magen och väl pa akuten fick jag massa morfin och dropp. Efter det var jag ganska bortdommnad istället.

vad dom trodde var blindtarmen först visade sig vara urinvägsinfektion som nästan nått njurarna. Fanns ingen plats på sjukhuset så dom skickade hem mig igen med medicin, nu kan jag varken äta eller dricka. Och det är bara att krossa fingrarna och hoppas att medicinen hjälper. Dom kunde inte säga säkert då det hade gått så långt redan. Ska jobba imorgon kväll och jag ber om ett under att det ska funka att äta imorgon...

Flyttade in till nya stallet i Darlinghurst igar, dar jag delar rum med en annan tjej. Kanns helt underbart att slippa bo pa hostel! Valdigt litet och bortsett fran mitt rum ar det helt enkelt ganska skitigt och litet men pa nagot konstigt satt kanner jag mig mer hemma dar an pa nagot av dom super renliga stora lagenheterna jag tittat pa mitt i city. It's just more me.

Har jatte nara till bade gymmet och Emelie nu sa det ar ett stort plus! Sen sa kan man latt ga ner pa stan sa jag ska inte klaga. Har dock inte borjat trana annu da jag fortfarande kanner mig lite halv dalig. Som att det inte riktigt vill slappa.

Ikvall jobbar jag fran 7- 1 AM pa Unipackers, Sen ar jag ledig imorgon.

Efter 5 minuter lyckades jag bege mig till kontoret, med en del vilo pauser på vägen, för att sedan bege mig till Sydney uni. Jag svär om gårdagen inte var hell then nothing in the world is. Illamåendet vart läskigt påtagligt efter var 10 onde steg. Och inte vart det bättre av att jag jobbade på The Gaff hela natten. halvt genom kvällen låg jag på badrumsgolvet och kände mig totalt svimfärdig. Efter en halvtimme tog jag tag i mig själv och avslutade dock kvällen, men det var bland det värsta jag gjort i mitt liv. Kändes som jag hade en blandning av 40 graders feber, magsjuka och en snurrande värld. Min database vet jag inte hur den såg ut och mitt leende som alltid är med mig liknade något påtvingat skrämmande mer än ett gulligt smile. Efter att femte personen kommenterade att svenskar var väldigt bleka i ansiktet, insåg jag att jag helt enkelt höll på att tyna bort långsamt.

Frågan är hur mycket ska man egentligen behöva stå ut med...

Idag måste jag till UNSW, men först kontoret. Dock känns det lite bättre är mest hela huvet som snurrar runt.

Wish me luck!

Har blivit hur sjuk som helst, började igår natt och nu kan jag knappt stå upp. Ligger ner och skriver just nu, var hemma från jobbet igår och det gör mig ännu mera galen när jag vet hur mycket jag har att göra! Detta måste vara sämsta tajmingen någonsin att bli sjuk!!!! Ska egentligen jobba hela dagen och sen ska jag även jobba på the Gaff inatt!! Det går ungefär 5 minuter och sen tänker jag att jag kan resa mig och gå till kontoret innan allt börjar snurra igen och jag känner mig svimfärdig... 5 minuter till kanske ?

I just can't believe you're gone
Still waiting for morning to come
Wanna see if the sun will rise even without you by my side
When we have so much in store tell me what is it I'm reaching for
When we're through building memories I'll hold yesterday in my heart
In my heart







They can take tomorrow and the plans we made
They can take the music that we never played
All the broken dreams take everything
Just take it away
But they can never have yesterday
They can take the future that we'll never know
They can take the places that we said we would go
All the broken dreams take everything
Just take it away
But they can never have yesterday







You always used to say I should be thankful for every day
Heaven knows what the future holds or at least how the story goes
(But I never believed them till now)
I know I'll see you again I'm sure no it's not selfish to ask for more
One more night one more day
One more smile on your face but they can't take yesterday








I thought our days would last forever
(But it wasn't our destiny)
'Cause in my mind we had so much time
But I was so wrong
Now I can believe that I can still find the strength in the moments we made
I'm looking back on yesterday


All the broken dreams take everything
But they can never have yesterday

The beaches aren't as lovely
The sky isn't quite as blue
Still, they're sweetened by the memory of you
The rain is a little bit colder
The fire is never quite as warm
Still, it seems that heaven isn't all that far






Heaven got another angel the night you left this world behind
Heaven got a little better the day that it took you away from me
I'm missing you tonight
I'll see you again sometime
For now, I'll close my eyes
And dream of heaven tonight





I'm spending a little more time now with the things that mean a little bit more
I'm noticing the wonders of this world
I love with a little more hope now
I live with a little more peace
Cause I understand how precious life can be


Heaven got another angel the night you left this world behind








ain't fair you died too young,
Like the story that had just begun,
But death tore the pages all away.
God knows how I miss you,
All the hell that I've been through,
Just knowin' no-one could take your place.
An' sometimes I wonder,
Who you'd be today?

Memories for a lifetime and friends forever ?

You take all you have, pack it down in two bags to travel against another part of the world. You leave behind everything you ever known to see something else, to touch the future and make what if words forever unspoken. You feel the sand under your feets in the middle of the "winter" and a christmas like u never seen it before. You adjust to new food and new people. You take in all of the new things that is going to be a part of your life for the next year.

But it never stops there, it never ends with new food and and a new place. The words new will fade away and suddenly you start to belong in your own adventure. Suddenly you wake up one day and feel like home. It takes time, even longer then you think but one year from stepping on that plane against the unknown you do create yourself a new life out of nothing. And your whole life like it used to be feel so far away that it barely crosses your mind anymore. And suddenly you find yourself with closer friends then you could ever imagine would become a part of your life. Friends you know better then anything and make you laugh through pain and tears.

And then you have to say goodbye...

Goodbye to everything you know and pack up your whole life in two bags and just leave. Leave to go back to something that's not there anymore, Say goodbye to those people that know you better then anyone and fly away for another part of the world.

I love to travel and I love to experience new things in life, follow my dreams and see how far I can go. But the worst thing with creating a new life all the time is the people you leave behind,

Memories of a life time and friends forever ? maybe so...

but in the end it's just goodbye





Will we think about tomorrow like we think about now?
Can we survive it out there?
Can we make it somehow?
I guess I thought that this would never end
And suddenly it's like we're women and men
Will the past be a shadow that will follow us 'round?
Will these memories fade when I leave this town
I keep, I keep thinking that it's not goodbye
Keep on thinking it's a time to fly

Hej och hallå :)

Idag jobbade jag till 12 sen mötte jag upp Emelie och Fabian för lite lunch med chai latte i Darlinghurst, wonderful :) sen hann jag även med att bli medlem på gymmet för mina 2 sista månader så nu ska Emelie och jag börja träna på riktigt! woho, Dom har Zumba klasser där som vi ska ta, någon slags dans.

Imorgon ska jag och min chef äntligen disskutera mitt penga dilemma och sen blir det promotion på sydney uni.

Men innan dess blir det till att laga mat hos Fabian... eller Em tittar Fabian lagar, HAHA! en utmärkt kombination kan se hur stina suckar av lättnad att köket ligger utom räckhåll för mina matkunskaper.

Till Anna, Off course I do miss everyone! och det ska bli otroligt kul att se alla igen, men det hindrar inte den där känslan att inte vilja lämna, Home is were the heart is and I created a new one right here.

But I DO miss you!

We used to listen to the radio
And sing along with every song we know
We said someday we'd find out how it feels
To sing to more than just the steering wheel

Ju finare café du jobbar på desto tystare måste du vara. Rika "viktiga" männískor i kostym är nästan ett "how are you" to cross the line. Här gäller det att nästan inte märkas alls, ju mer obemärkt du jobbar desto mer dricks blir det.

Mitt café är dock inte ett sådant, hit kommer allt möjligt folk och jag brukar prata med gästerna vilket ger bättre dricks här då tystnad klassas mer som otrevlighet. Dock så blev jag tillkallad av chefen idag för ett litet viktigt samtal "Em you are too happy"... Vad svarar man på det.

Tydligen så pratar jag för mycket med gästerna och jag måste tydligen också tona ner mitt skratt lite då jag inte är tillåten att skratta hur mycket som helst. Kort och gott jag är för glad. Hur ändrar man på detta är ju en bra fråga, jag trodde detta gick hand i hand med service yrket och inte klagar gästerna iaf. Men tydligen så är det dags att bli lite bittrare, får se hur det går imorrn.

Sen åt jag världens godaste burrito idag, jag som är tokig i mexikansk mat vart överlycklig över detta underbara mexikanska burritto ställe! Plus att jag även ska flytta från mitt tredje hostel nu då jag hittat ett rum att hyra. WOHOOOO! :)

Jag har bara en sak att säga ska jag hem till Sverige så får någon helt enkelt köpa flygbiljetten åt mig, köra mig under hot till flygplatsen och kasta in mig i planet för jag kan inte se hur det ska gå till av egen fri vilja...

Crazy, crazy, crazy...

Det är det minsta man kan säga för att beskriva natten igår. Jag sprang runt som en idiot mellan Djs som spela fel musik så fort man vände ryggen till, promoters som absolut ville ha tillåtelse att gå upp på scenen och personer som var minst sagt upprörda för att bartendern absolut hade tagit för mycket betalt. Att dom sen inte ens visste vad dom själva hade beställt hörde tydligen inte hit. Sen promoters efter sig som tror dom ska få gratis drink biljetter när dom inte ens har dragit in tillräckligt med folk. Det var ju ett tvär nej kan jag säga direkt. Och jag vet inte vad dom tror att jag är för något men antagligen är jag någon som även ska fixa hur dom ska ta sig hem när tågen slutar gå. I det här jobbet får man tydligen vara lite av varje.

Men det tog nog sitt pris när jag får ett medelande om att en av mina promoters står utanför klubben och säljer våra kort... It was not a fun night for some people.

Iaf efter att det mesta lagt sig och en promoter skickat tusen medelanden om att hon inte får komma in på klubben pga av att hon tydligen var med barn den här veckan, tro mig nästa vecka har hon ändrat sig... igen. Så la jag både /friends/security/manager rollen på hyllan och kunde äntligen gå hem till ett normalt hostel.

Man kan ju inte klaga på en händeselös kväll iaf, sommaren börjar komma och det märks, dom närmaste veckorna kommer vara busy, busy.

Jag är så trött på det att jag inte vet vart jag ska ta vägen snart, rich guys med föräldrars kredit kort och en security no one else has.

Det spelar ingen roll hur mycket pengar jag än skulle tjäna i mitt liv, I will always remember were I'm coming from (So Gab) :) I will always live simple and I would put money to change someone elses life. Jag vet inte vad som händer efter jag landat i Sverige, jag har dock en plan som börjar formas i mitt huvud, det ska till mycket mer än lite vilja för att det ska gå vägen men jag tänker inte sluta hoppas.

Annars vet jag inte vart vinden för mig, Men en dag startar jag ett projekt i Afrika, det är bara svaga tankar och en tunn bild långt från verklighet. Men en dag kommer jag göra skillnad för många fler än jag själv kan föreställa mig.

Jag vet att dom flesta drömmar om att träffa en rik kille som kan ge dom allt man någonsin drömt om, varför skulle man inte vilja ha det ? Jag kanske inte borde klaga över dom jag träffar men sanningen är att jag varken letar eller ber om det, det bara händer. Och jag hatar det, jag hatar allt som kommer med den världen. Jag hatar deras sätt att se på allt och alla som att precis alla människor är där dom förtjänar och dom fördömande blickarna mot folk som i deras ögon är mindre värda. Problem som egentligen inte hör hemma i denna värld och ett levnadsätt som får mig att må illa. Uppvuxen med en guldsked i munnen och ett hus taget från senaste veckotidningen.

Jag vet att jag borde vara evigt tacksam och att walk in closets, swimming pools, dyra bilar och mer skor än jag någonsin kan behöva borde vara en dröm helt underbar, borde finnas i mitt huvud som ett stort plus till den framtid jag kan välja att gå mot. But it's not, maybe it is for everyone else.

 It was just never my dream...

I think this time it's better to walk away...

City girls just seem to find out early, how to open doors with just a smile,
A rich man, And she won't have to worry
She'll dress up all in lace and go in style

Spring is in the air...

Solen värmer och även om australiensarna går med jackor och huttrar på trottoaren, Så hindrar det inte mig att gå med linne och låta solen värma mina armar. Detta måste vara bästa årstiden på året utan att tveka, jag klarar mig utan den där högsommar värmen som gör det svårt att andas. Jag kan leva i detta nu forever.

Och jag kan helt ärligt säga att tiden har aldrig någonsin gått så snabbt, det är snart torsdag. IGEN! Kan bero på att jag älskar mitt jobb för första gången i mitt liv, I don't know, men tiden bara rusar förbi framför mina ögon, och det finns inget jag kan göra åt saken.

Varför ska det vara så svårt att boka en enda liten biljett...