Flygbiljett
Today is the day...
Så gick tankarna imorse, efter alldeles för många bortträngnings försök och ignorans till det faktum som jagat mig nu i veckor, Jag behöver köpa en flygbiljett. Och dom senaste dagarna har inte den där förnekelse taktiken funkat då det sakta gått upp för mig att Oktober nästan är här och det är 4 veckor kvar! Om ni kunde känna ångesten och lite av den panik som tar över min kropp bara av att skriva orden... Om ni kunde känna. Då skulle ni skrika mig rätt upp i ansiktet att aldrig någonsin köpa någon flygbiljett så länge det inte är en retur på andra sidan till en annan plats i världen som inte heter Sverige och vinter.
Förnekelse måste vara en av dom bästa egenskaper vi har, en väldigt pålitlig försvarsmekanism. I början inser du inte ens att du förnekar, allt bara händer av sig självt. Sen inser du att du har förnekat och då fortsätter du ignorera och radera med vilja. Sen hinner både tiden, verkligheten och livet ifatt dig och du inser att det inte gick att radera, it's still there right in front of you. En hotande verklighet som du måste svälja. Och när du svalt verkligheten då är det enda kvar att ta tag i det och göra det enda rätta. Step up and face it!
Det var så jag tänkte när jag vaknade imorse, IDAG ska jag gå in och boka flygbiljetten innan jobbet. Hamnade på 2 November tänkte att det var en märklig "tillfällighet" då detta var exakt samma dag jag lämnade Californien för Norrtälje...
Jag stannade inte när dom frågade efter betalningssätt, jag stannade inte på fälten av person uppgifter eller stolsnummer, Jag stannade inte på några sidor av kontaktuppgifter över huvud taget. Jag kunde helt enkelt inte klicka på första knappen ens. Mina armar var förlamade och mitt medvetande var inte riktigt med mig. Jog slog ihop datorn och gick till jobbet. Ignorera och radera...
Sen slog det mig, hur klarade jag av att boka flygbiljetten från Californien? Tankeverksamheten gick på högvarv och jag slogs mellan aningar om att jag kanske inte riktigt visste bättre och att jag fortfarande var så naiv att jag trodde att Sverige skulle bli underbart igen, just home. Sen såg jag bilden så tydligt framför mig.
Jag i köket på Avila road, den stora datorn och en helt vanlig morgon för att kolla mejlen. Då den bara lyste tillbaka på mig, Flygbiljetten. Bokad och betald av au pair organisationen. Det fanns ingen återvändo och alla alternativa vägar var långt förbi. Allt var ordnat och klart allt jag behövde göra var att infinna mig på flygplatsen med mina väskor. It was the end of no return.
Denna tillbakablick i mitt minne gynnade ju inte min nuvarande situation direkt då jag varken har någon organisation eller kontaktperson som kan ordna allt åt mig. Och att läget dessutom är annorlunda än förra gången jag skulle styra mot Sverige, det året hade jag ändå en stor del av mig som faktiskt ville tillbaka, Nu är läget lite värre...
Jag skulle ju helt enkelt kunna be Emelie att boka den åt mig, bara ge henne mitt kort och vägra titta, bara låta det hända. Men det gick ju så bra förra gången när den tänkta praktiken skulle äga rum i Sverige och jag bara behövde skriva Sweden på pappret. Vet inte hur många gånger det rycktes ur Emelies händer i sista stund för att i slutändan tvinga mig själv att titta åt andra hållet medan sweden sakta skrevs ner på mina önskemål...
Vi vet ju alla vart det slutade, Min vilja var starkare än orden på pappret som slets ur händerna på den stackars handledaren som skulle utvärdera mina svar. Pappret hamnade i någon container någonstans och jag hamnade i Sydney...
Nu är ju dock inte valmöjligheterna lika stora denna gång. Men jag tror att alla möjligheter och tillvridna situationer har snurrat runt i huvet som en möjlig utväg som inte heter Sverige. Jag har försökt mig på i tankens värld alla lösningar som finns i hela världen och just när jag tror att jag fått upp ett möjligt spår stirrar verkligheten tillbaka på mig som ett hotfullt faktum. Ett faktum som sakta leder mig tillbaka till den där knappen på datorn.
Först var det Oktober, nu är det November. Not even I can go any further then that. November...
It's not like the world will dissapear, It's not like the whole planet will stop existing, it's not like it's the end of the world in any kind of way. It's not like I will die, it's not like anyone will die or any bad will happen at all. It's not like our lifes are hanging on it, it's not like a bomb will explode. So why is it so hard to press one single button then ? ...
Om ni kunde känna vad jag kände, Om ni kunde leva som jag lever, Om ni kunde ha förmågan att gå igenom Hyde park varje morgon och känna solens strålar i ert ansikte. Om ni kunde känna glädjen att faktiskt gå till jobbet. Har ni älskat ert jobb så mycket någon gång att det är lätt att studsa upp ur sängen på morgonen. Om ni hade suttit på samma café varje vecka och känt hur sommaren i Sydney var på väg, om ni kunde träffa alla människor jag träffar och känna varje känsla som isar genom min kropp bara av att se dessa flygsidor på internet. Om ni kunde känna vad jag kände då skulle ni svurit dyrt och heligt att jag måste stanna och gått genom eld för att stoppa mig.
Det spelar ingen roll hur mycket press, utmaningar eller stress som kommer med allt. Jag sväljer det gärna alltihoppa, jag tar till och med jobbet på strippklubben om jag måste, om någon bara kunde radera denna framtid. It can't be mine.
Home is where the heart is...
Så gick tankarna imorse, efter alldeles för många bortträngnings försök och ignorans till det faktum som jagat mig nu i veckor, Jag behöver köpa en flygbiljett. Och dom senaste dagarna har inte den där förnekelse taktiken funkat då det sakta gått upp för mig att Oktober nästan är här och det är 4 veckor kvar! Om ni kunde känna ångesten och lite av den panik som tar över min kropp bara av att skriva orden... Om ni kunde känna. Då skulle ni skrika mig rätt upp i ansiktet att aldrig någonsin köpa någon flygbiljett så länge det inte är en retur på andra sidan till en annan plats i världen som inte heter Sverige och vinter.
Förnekelse måste vara en av dom bästa egenskaper vi har, en väldigt pålitlig försvarsmekanism. I början inser du inte ens att du förnekar, allt bara händer av sig självt. Sen inser du att du har förnekat och då fortsätter du ignorera och radera med vilja. Sen hinner både tiden, verkligheten och livet ifatt dig och du inser att det inte gick att radera, it's still there right in front of you. En hotande verklighet som du måste svälja. Och när du svalt verkligheten då är det enda kvar att ta tag i det och göra det enda rätta. Step up and face it!
Det var så jag tänkte när jag vaknade imorse, IDAG ska jag gå in och boka flygbiljetten innan jobbet. Hamnade på 2 November tänkte att det var en märklig "tillfällighet" då detta var exakt samma dag jag lämnade Californien för Norrtälje...
Jag stannade inte när dom frågade efter betalningssätt, jag stannade inte på fälten av person uppgifter eller stolsnummer, Jag stannade inte på några sidor av kontaktuppgifter över huvud taget. Jag kunde helt enkelt inte klicka på första knappen ens. Mina armar var förlamade och mitt medvetande var inte riktigt med mig. Jog slog ihop datorn och gick till jobbet. Ignorera och radera...
Sen slog det mig, hur klarade jag av att boka flygbiljetten från Californien? Tankeverksamheten gick på högvarv och jag slogs mellan aningar om att jag kanske inte riktigt visste bättre och att jag fortfarande var så naiv att jag trodde att Sverige skulle bli underbart igen, just home. Sen såg jag bilden så tydligt framför mig.
Jag i köket på Avila road, den stora datorn och en helt vanlig morgon för att kolla mejlen. Då den bara lyste tillbaka på mig, Flygbiljetten. Bokad och betald av au pair organisationen. Det fanns ingen återvändo och alla alternativa vägar var långt förbi. Allt var ordnat och klart allt jag behövde göra var att infinna mig på flygplatsen med mina väskor. It was the end of no return.
Denna tillbakablick i mitt minne gynnade ju inte min nuvarande situation direkt då jag varken har någon organisation eller kontaktperson som kan ordna allt åt mig. Och att läget dessutom är annorlunda än förra gången jag skulle styra mot Sverige, det året hade jag ändå en stor del av mig som faktiskt ville tillbaka, Nu är läget lite värre...
Jag skulle ju helt enkelt kunna be Emelie att boka den åt mig, bara ge henne mitt kort och vägra titta, bara låta det hända. Men det gick ju så bra förra gången när den tänkta praktiken skulle äga rum i Sverige och jag bara behövde skriva Sweden på pappret. Vet inte hur många gånger det rycktes ur Emelies händer i sista stund för att i slutändan tvinga mig själv att titta åt andra hållet medan sweden sakta skrevs ner på mina önskemål...
Vi vet ju alla vart det slutade, Min vilja var starkare än orden på pappret som slets ur händerna på den stackars handledaren som skulle utvärdera mina svar. Pappret hamnade i någon container någonstans och jag hamnade i Sydney...
Nu är ju dock inte valmöjligheterna lika stora denna gång. Men jag tror att alla möjligheter och tillvridna situationer har snurrat runt i huvet som en möjlig utväg som inte heter Sverige. Jag har försökt mig på i tankens värld alla lösningar som finns i hela världen och just när jag tror att jag fått upp ett möjligt spår stirrar verkligheten tillbaka på mig som ett hotfullt faktum. Ett faktum som sakta leder mig tillbaka till den där knappen på datorn.
Först var det Oktober, nu är det November. Not even I can go any further then that. November...
It's not like the world will dissapear, It's not like the whole planet will stop existing, it's not like it's the end of the world in any kind of way. It's not like I will die, it's not like anyone will die or any bad will happen at all. It's not like our lifes are hanging on it, it's not like a bomb will explode. So why is it so hard to press one single button then ? ...
Om ni kunde känna vad jag kände, Om ni kunde leva som jag lever, Om ni kunde ha förmågan att gå igenom Hyde park varje morgon och känna solens strålar i ert ansikte. Om ni kunde känna glädjen att faktiskt gå till jobbet. Har ni älskat ert jobb så mycket någon gång att det är lätt att studsa upp ur sängen på morgonen. Om ni hade suttit på samma café varje vecka och känt hur sommaren i Sydney var på väg, om ni kunde träffa alla människor jag träffar och känna varje känsla som isar genom min kropp bara av att se dessa flygsidor på internet. Om ni kunde känna vad jag kände då skulle ni svurit dyrt och heligt att jag måste stanna och gått genom eld för att stoppa mig.
Det spelar ingen roll hur mycket press, utmaningar eller stress som kommer med allt. Jag sväljer det gärna alltihoppa, jag tar till och med jobbet på strippklubben om jag måste, om någon bara kunde radera denna framtid. It can't be mine.
Home is where the heart is...
Kommentarer
Trackback
