My life in Australia

Där låg den mitt framför ögonen på mig, Guldvdeon insvept i två tidningar från ett gyllene datum. Nu hade den hittat sin väg till Australien 3 månader för sent. Men vad gjorde det när jag stirrade in i ett klubbmärke av guld.

Jag hade aldrig funderat över det, inte ens märkt det själv. Inte förren jag fick frågan varför jag inte säger hemma om Sverige, jag faktiskt uppmärksammade detta faktum. Och om sanningen ska fram vet jag inte när jag slutade att se mitt hemland som faktiskt hemma. Jag vet bara en sak hur många platser jag en åkte till, hur många upplevelser som byggdes upp inom mig och hur många nya ställen jag lärde mig att leva på så slutade jag aldrig kalla råsunda för hemma.

Att se en guldmatch 3 månader senare är en plågsam historia för varje inbiten AIKare som väntat i elva år. Och samtidigt det bästa ögonblick som dina ögon någonsin skådat. För några sekunder var jag där, för några ögonblick stod jag där på Ullevi och kände nervositeten bita När dom andra hade guldet i sina händer. För en kort stund stod jag där mitt bland alla andra och skrek av glädje när Tjernström slog in bollen. Världen tynade bort Och jag var helt enkelt där med vartenda svart gult hjärtslag som dunkat mot mitt bröst. Sen är allt borta...

Jag vet inte hur det gick till, hur jag lyckades missa AIKs SM guld. Efter att varje år trott på exakt samma sak, efter alla hånskratten och slagorden, dom där minusgraderna och det enda hoppet du förgäves in i det sista försökt klamra dig fast vid. Efter att bokat om flygbiljetten till Sverige för ett år sedan för att vi eventuellt kunde ta guld så kommer det enda året jag inte kunnat vara där. Enda året. Det är som någon smärtsam ironi som ligger där och biter tag i mig.

Och samtidigt kunna stänga ögonen och faktiskt vara där, kunna glömma alla avstånd, alla flygminuter och hav som står emellan oss, kunna förtränga tidszoner och språk och på en sekunds ögonblick stå i minusgrader och se SM bucklan lyftas av samma spelares nummer som sitter tryckt bak på min allra första match tröja inköpt för länge sedan. Kunna andas in luften och känna gräset mot fingrarna. Om inte det är kärlek så är nog inte världen tillåten att existera längre.

Det spelar ingen roll vart livet för mig, vilka drömmar jag kommer uppnå eller vart jag kommer bo. Ett andetag och jag är hemma igen.

Vi kräver, vi förväntar oss och vi tar fan i mig för givet att varenda spelare ska ge det där lilla extra. Dom där näst intill omöjliga krafterna som sitter där inne i varenda spelares hjärta. Vi förväntar oss att de ska ge allt på planen, mer än man vanligtvis klarar av. Vi ser det som en självklarhet att tränarna har analyserat, planerat och förberett varenda spelare in i minsta detalj för att klara av jobbet. Och vi accepterar inget annat än att varenda en ska ha viljan att offra livet för den där blänkande pokalen. Men är det inte då mer än rätt att vi också tar fram de där sista krafterna, gör det där lilla extra…

 Det är dags nu, det är dags att knyta samman allt vi kämpat för. Det är dags att samla våra sista krafter och ge spelarna allt vi är kapabla att ge. Vi får sätta vår tillit till den trupp som ska göra drömmar till verklighet, vi får sätta vår tro till den drivkraft som inte ens minusgrader och regn biter på. Och vi får höja våra röster så ingen i detta land kan låta oss gå obemärkta förbi. Det är dags för slutspurt.

Varenda spelare kommer kämpa med blodsmak i munnen och blickar av viljestarkt mod kommer lysa till Sveriges alla hörn. Varenda supporter kommer sitta på nagel bitande helspänn och be böner till en gud de aldrig trott på. Varenda reporter kommer analysera, tippa och skriva rätt saker för att sälja flest tidningsupplagor. Låt oss sluta be och se bort från den övriga världen. Låt oss samla våra svartgula krafter och fylla segerblickar i ögonen, låt vår tro lysa igenom till varenda människa som vandrar i detta land. Låt oss samlas och göra allt vi kan för att skänka den extra kraften till de enda som kan uppfylla våra drömmar. Låt oss nu var och en ge allt det vi har av oss själva och lite till.

Det finns inte tid för analyser och nervositet. Det är dags att ta saken i egna händer, det är dags att fylla råsunda till bredden, stå upp för vårt lag och skrika fram varenda spelare till toppen av sin kapacitet.

Låt oss tillsammans få djurgården till ett tragiskt minne från en tid vi inte längre minns. När våra röster brister ut i öronbedövande vrål.

 Tiden är här nu, tiden du och jag väntat på i något som kan gemföras med en evighet. All ondska håller på att försvinna från jordens yta och en ny tid är på väg att invigas. Vi avslutar det gamla och går in i framtiden med resten av Sverige där bakom oss, Fallna, slagna och sargade. Vi sprider våra färger världen över och välkomnar framtiden med guldhattar och champagne glas.

Vi har allt i våra egna händer och på samma sätt som våra spelare ska krävas på krafter från ovan så ska även vi ta fram glöden i ögonen, den som kan flytta berg och bestiga toppar högre än andra kan se.


Det är dags för slutspurt.


Tillsammans är vi AIK

Emelie Lundberg

Jag kommer alltid minnas min första kärlek, två färger som strålade samman och gick rakt in i hjärtat. Vet ni att det aldrig släpper, den där första kärleken. Jag minns fortfarande första doften av konfetti och bengaler, och ljudet av dom första svordomarna jag lärde mig, dom som klingade i öronen någonstans från råsundas läktare. Jag kommer ihåg klacken som fick mig att rycka till och med storögd blick titta rakt in i ett svart gult hav. Det spelade ingen roll vad jag tyckte om fotboll då, eller att jag inte hade den minsta aning om domsluten var rätt eller fel. Det spelade ingen roll att jag inte visste hur lång en fotbollsmatch var. Jag var fast, och mitt liv blev aldrig sig likt igen.

Du vet inte vad som väntar dig den där dagen du blir hopplöst förälskad, du vet aldrig vad det innebär eller vart det ska föra dig. Du har ingen aning att det ska bli en del av ditt liv. Och att både sorg och lycka alltid kommer förknippas med två färger. Du visste inte den där gången du gick in genom råsundas grindar för allra första gången att hela ditt liv skulle kretsa kring en serietabell.

Åren har gått men jag har aldrig slutat tro och jag kommer aldrig sluta drömma om samma saker. Jag ser en tabell framför mig som ger mig så mycket mer än något annat i livet kommer kunna göra. En tabell som jag fokuserar på med hela min kraft.

Kan vi nu ta några sekunder och blunda allihop på samma gång, kan vi bara blunda hårdare än vi någonsin gjort. Kan vi önska allihop på samma gång mer intensivt än vi gjort i hela våra liv. Kan vi lova varandra att tro så hårt på det lag vi älskar att inget ska få rubba oss, kan vi drömma om det jag inte längre vågar uttala högt starkare än vi drömt om något annat i hela våra liv. Låt våra viljor och hopp strömma samman i en enda stor kraft som i slutändan ska sippra ut till varenda svartgul spelare och skänka oss det vi alla drömmer om.

Jag ger bort mina andetag om ni vill, ni får dom allihop, jag ger er hela mitt liv, allt jag någonsin ägt. Bara ni tar hem guldet

Små stunder när allt annat tynar bort, små ögonblick när allt som betyder något finns rakt framför dig, små förlorade andetag  när skillnaden mellan liv och död balanserar på en alldeles för skör tråd. som på en enda sekund kan förändra en hel värld,  vi ska fånga dom ögonblicken till stunder av obegränsad glädje och lycka så total att inga moln i hela världen kan skymma det guld som glimmar.

Jag kan bokstavligt talat höra hur hela råsunda håller andan. Varenda nerv i hela kroppen är åtdragen och tänderna så sammanbita att en avbitar tång inte skulle kunna bända upp dom. Det är som att tiden faktiskt står stilla, och hela världen för några sekunder stannar upp, allt fokus är på en boll som är på väg helt fri med sin värsta fiende tätt bakom sig strida mot helt fel mål med alldels för hög hastighet. Om jag ska vara helt ärlig så skulle troligtvis halva världen kunna sprängas sönder och samman utanför Råsundas murar, utan att en enda människa som  står där inne ens skulle blinka åt händelsen. Allt som existerar är nuet, och här finns bara vi.

Dom där overkligt smärtfulla sekundrarna som jag tillåter mig själv att kalla ”nära döden upplevelse” för jag tror inte man kan komma så mycket närmare. Det är som att för några sekunder förlora hela sitt liv, se allt smälta förbi sönder och samman. Känna hur hjärtat står still och hur andetagen är alldeles för frånvarande, eller helt enkelt oförmågan att känna överhuvudtaget, Som för några sekunder gå in i ett vakuum där ditt sista hopp står till en målvakt som om några sekunder ska avgöra ditt öde. Det är som att lägga ditt liv i någon annans händer. Och vänta på beskedet i en ohållbar bubbla av förtvivlan.

Sekunder kvar, vi vet alla vad detta kan betyda. I just denna stund kan vi alla var och en offra precis allt vi äger och har för en enda räddning. Det kanske inte låter normalt någonstans, det kanske inte är varken logiskt eller realistiskt. Men det spelar ingen roll. Det är bara så det är.

det är ögonblicken som avgör. Ögonblicken som på några sekunder kan avgöra en match, få den där desperata tystnaden att tvärvända in till livslånga minnen som lyser starkare än varenda smärta som någonsin bosatt din kropp. Vem kommer någonsin glömma Aspers guldräddning - 98...

 Hela världen har tagit en paus, det existerar inte något annat, alla blickar är riktade mot exakt samma ställe.  

Plötsligt går en lättnadens suck över hela råsundas alla läktare, det är som att flera tusen människor släpper ut andan på samma gång, Vakuumet du nyss satt inlindat i släpper hjärngreppet om din kropp ock dina käkar börjar forma ord, jubel och glädje i form av så stark sång att du är övertygad om att världen där utanför inte finns längre. Du hör slutsignalen ljuda som en segervissla i dina öron. Ser fienden falla ihop som en liten hög där på marken, och du är helt säker på att allt som betyder något i livet finns här och nu.

 För hur du än vrider och vänder på det så existerar bara nuet, och här finns bara vi.

"Jag minns det som igår, fast det nu har gått några år"

Minns du också stegen som ledde från råsunda dom som knappt kunde lyfta från marken, när varje muskel i hela kroppen var tvungen att arbeta bara för att ta ett enda steg. Minns du också tårarna som till slut brände sönder dina kinder den där vinterkvällen i November. Eller skriken som aldrig ville sluta, skriken av frustration och ilska som inte kunde lämna din kropp. Minns du tiderna när livet kändes meningslöst och till och med hoppet var på väg att överge dig. Det som skulle vara ditt sista halmstrå att hålla kvar vid. Och då från ingenstans få tabell placering och glåp ord upptryckta i ansiktet medan dina försök till försvar skrattades bort med ett hånflin som sa så mycket mer. Då när inga uträkningar, diskussioner eller böner i hela världen skulle kunna hjälpa oss. Minns du också den där fastfrusna känslan av total hopplöshet som fick hela världen att svartna.

Det är över nu.

Får man tillbaka allt i lycka? alla år, alla månader, alla veckor och alla dagar av svidande förluster och frånvarande poäng, alla tomt stirrande blickar som tittar rakt in i ingenting. Får vi tillbaka allt nu, alla ord och trakasserier vi fått uthärda genom åren,  kan det verkligen funka så. Har det verkligen vänt.

jag kan se hur sm guldet hägrar en bit ifrån mig, fortfarande alldeles för långt borta för att ta på , men ändå så fruktansvärt tydligt för mina ögon och verkligheten. Jag kan känna doften av cupguld och europa spel. Och drömmen om champions leauge liksom bara ligger där och väntar på att verkligheten ska hinna ifatt.

Det är slut på både drömmar och verklighet, det är helt enkelt våran tur.

 

Du blundar, andas in och lyssnar. Du hör underbara röster som får kroppen att vibrera, armar att få gåshud och en känsla som någonstans där inne förblir oförändrad.

Det är en lördagseftermiddag på råsunda, solen står lågt på himlen, det luktar chans på serieledning och ett sm guld som lurar runt hörnet. Vi vet alla det finns bara en väg att gå. Och den ska börja med vinst mot Trelleborg...

Efter 90 nervösa minuter, hysteri, panikkänsla och en nära döden upplevelse så nära som den kan bli. Så står man där med en enorm lättnad och en glädje som vägrar lämna läpparna. En glädje som bara kan kännas när man är bäst i Sverige, toppar tabellen med underbara cuputsikter och som grädden på moset dessutom ser sina värsta konkurenter dala i tabellen som små höstlöv som bara lärt sig vägen ner.

helt plötsligt känns allt som en underbar saga där prinsessan får sin prins på slutet, På samma sätt ska vi förenas med det guld som lyst med sin frånvaro under alldeles för långa år, regninga höstar och kvävda tårar. Plötsligt känns alla tider av tappade ledningar, bittra förluster och super ettan som knappt ett minne blott. Helt plötsligt har vi glömt all derby smärta och känslan att behöva titta upp på fotbolls sverige, nu är allt borta. Nu lever vi vår saga vi så länge väntat på, som så länge skulle bli vår verklighet

Och visst är glädjen extra stor nu när vi knappt ser ner till dom konkurenter som vi älskar att hata, när våra ögon knappt når till nedflyttnings träsket.

Jag lämnar Råsunda för sista gången på så fruktansvärt länge att min hjärna inte vill fungera normalt. Jag andas in Ivan Obolos sista löpning mot Västra, händerna som går upp mot luften från varenda spelare och fans i en gemensam seger våg. Jag tar in Bojans sista ord uppifrån råsundas övre del, skrattet, rösten och bevarar varje liten detalj. Lyssnar på samtalet om vem som ska få hans guld tröja och vet med all säkerhet att det inte blir jag. Jag vänder mig om tittar ut över allt jag föds att älska en allra sista gång, tar ett djupt andetag och går in i råsundas innandöme för att slutligen hitta min väg ut. Jag ser hoppfulla supportrar lämna sina platser för att återkomma till nästa seger. Och jag inser med panik i bröstet att jag aldrig blir en av dom... Det är som att andas utan syre.

Mitt i allt det så vet jag att vi just tagit ett steg närmare. ett steg närmare det som tillhör oss. SM GULD. Har ni känt äkta lycka någon gång ? ...

AIK - TRUE LOVE NEVER DIES