H E L P
Jag klarar inte mer. Jag kommer falla ner död och dö av tristess vilken sekund som helst, och eftersom dom flesta har varit här längre än jag, var jag helt säker på att dom där falsk leendena vi alla klistrat på är något vi har gemensamt. Tills det helt enkelt gått upp för mig att det inte alls var dagens sanning, Jag har precis stirrat verkligheten i ansiktet och insett att dom älskar det. Dom älskar varje sekund av Club Med och att sitta instängd på en ö är inget dom ens överväger skulle vara något hinder till den underbara Club med lyckan. Dom agerar som att dom är några få utvalda lyckliga själar som fått några månader på denna ö, det är som dom har vunnit miljonvinsten. Dom älskar allt från danserna, bar games och lekar till gratis livet och kvällarna på club meds enda nattklubb. Men jag kanske borde vara tacksam att det faktiskt finns en nattklubb istället. Dom vill inte ens överväga ett liv efter detta och skulle jag inte våga tro annat så skulle jag säga att dom vill stanna för evigt och alltid.
Jag har suttit instängd på en ö i 5 veckor nu, 5 veckor! Och jag är på bristningsgränsen till att packa mina väskor och simma till närmsta civilisation. Det enda som stoppar mig är ett diploma som hägrar där borta i horisonten fullt synligt men alldeles utom räckhåll.
Jag sitter fast på en ö! det finns en seglar skola, en kayak skola, en golfbana, 3 tennisbanor, en cirkusklubb, 5 olika vandringstigar, ett berg att nå toppen, en nattklubb, två barer, en teater, en matsal, och sen inte att förglömma det underbara personal området. Inte ens gratis mat, dricka och boende kan få mig att förvandla det falska leendet till ett äkta skratt.
Och om ni inte uppfattade det var det i depressions tecken jag betonade att det endast fanns EN av varje sak på ön, thats it! No more. Du kan inte fly du är fast, som en fånge. Är det tillåtet att jämföra en lyxresort med ett fängelse ?
Okej jag vet att det inte är rätt, I know. Jag har hört det många gånger förrut när jag bara som nästan yppat något om ett klagomål. Det var som att jag bröt mot lagen och att mina ord kunde leda till mitt eget mord om jag ens vågade uttala något ont om denna drömplats. Men jag kan inte tiga längre! Jag dör snart ändå.
Men jag vet att jag borde älska det, jag vet att jag borde vara innerligt tacksam att jag fick detta jobb, jag vet att jag borde jubla och ägna varje vaken sekund åt att ta in varje liten känsla som denna paradis ö förmedlar. Men jag har nått bristningsgränsen.
Och fine, det kanske är jag som inte är normal. Men det ändrar ingenting. Jag kan snart inte andas längre, och jag tvekar på att ens dom förändringen från att slippa nattskiften till dagskift kan ändra denna känsla.
5 månader kvar. 5 MÅNADER!!
Det är som att någon har kvävt min frihet, den frihet jag behöver för att kunna andas. Och det är farligt nära att jag gör något drastiskt. Emelie utan sin frihet är som en knarkare utan droger, det går inte ihop !
Can I call tripple 0 for this ?? the emergency line in Australia.
