Arlanda
Idag är det varmt, varmt, varmt. Var på Whoolworths och köpte en våg för att väga min resväska jag har inte vågat packa den ännu... Sommaren ligger i luften och det måste vara 30 grader ute idag.
Igår kväll hände nog det roligaste på länge, jag pratade med min söta lillasyster och hjälpte henne förbereda sig för sin jobbintervju på fredag. När vi började disskutera mina jobb planer i Sverige och naiva Sara föreslår "Varför söker du inte jobb på Arlanda"... ! eeeeeeeh, vad svarar man på det ? jag kan inte sluta skratta när jag tänker på det. JAG på ARLANDA! se tusentals människor varje dag med resväskor i händerna försvinna bort mot något nytt underbart ställe borta i horisonten medan jag står kvar på marken. Se tusentals flygplan lyfta medan jag omöjligt kan sitta på det. Jag vet inte men tror det skulle vara högsta graden av tortyr. Är som att erbjuda en som precis slutat röka att börja jobba på en cigarett fabrik. Det finns gränser.
Sen så tror jag inte det bara skulle vara tortyr jag menar hur länge skulle jag stå ut, hur länge skulle min hjärna fungera normalt innan mina känslor tog över och jag gjorde något drastiskt. Som att utan logik sprungit igenom spärrarna och hoppat på närmsta plan utan den minsta hänsyn till vart det skulle. Med min min otur hade det säkert landat i Göteborg...
Eller så skulle jag helt enkelt köpt en sista minuten biljett utan att tänka och helt plötsligt varit mitt uppe i luften utan att insett vad som egentligen hänt.
Eller så hade jag helt enkelt bara byrtit ihop mitt på terminalen. Placera Emelie på Arlanda 5 dagar i veckan, Not a good idea.
Jag kommer ihåg när jag var liten, när vi vart i Uppsala hela familjen oftast på Ikea. På vägen hem brukade vi ibland ta vägen förbi Arlanda. Parkera och gå in på terminalen för att titta på flygplanen som lyfte genom dom stora glasfönstrena. Jag kommer ihåg hur fruktansvärt stort allt kändes, stort och spännande. Och även om jag visste att jag inte skulle flyga någonstans och att vi några minuter senare skulle vandra ut till bilen och åka hem för att laga middag. Så låtsades jag alltid att vi var på väg någonstans. Att vi snart skulle gå igenom dom där spärrarna och lägga resväskorna på bandet och ge oss av till något jag inte visste vad det var. Jag kommer ihåg den där otroligt starka längtan i kroppen som bara var en dröm. Innan jag slets ut från fantasins värld och satt på motorvägen hem. Känslan borta och jag lycklig tillbaka i min trygga verklighet. Jag minns känslan att jag en dag ville vara en av dom med resväskor i handen, att jag en dag ville stå där själv, den där känslan som slog rot i mig. Jag tror aldrig den där längtan försvann den vart bara starkare...
En dag tittar du genom glasfönster för att nästa gång se andra sidan. Möjligheterna är oändliga...
.
Igår kväll hände nog det roligaste på länge, jag pratade med min söta lillasyster och hjälpte henne förbereda sig för sin jobbintervju på fredag. När vi började disskutera mina jobb planer i Sverige och naiva Sara föreslår "Varför söker du inte jobb på Arlanda"... ! eeeeeeeh, vad svarar man på det ? jag kan inte sluta skratta när jag tänker på det. JAG på ARLANDA! se tusentals människor varje dag med resväskor i händerna försvinna bort mot något nytt underbart ställe borta i horisonten medan jag står kvar på marken. Se tusentals flygplan lyfta medan jag omöjligt kan sitta på det. Jag vet inte men tror det skulle vara högsta graden av tortyr. Är som att erbjuda en som precis slutat röka att börja jobba på en cigarett fabrik. Det finns gränser.
Sen så tror jag inte det bara skulle vara tortyr jag menar hur länge skulle jag stå ut, hur länge skulle min hjärna fungera normalt innan mina känslor tog över och jag gjorde något drastiskt. Som att utan logik sprungit igenom spärrarna och hoppat på närmsta plan utan den minsta hänsyn till vart det skulle. Med min min otur hade det säkert landat i Göteborg...
Eller så skulle jag helt enkelt köpt en sista minuten biljett utan att tänka och helt plötsligt varit mitt uppe i luften utan att insett vad som egentligen hänt.
Eller så hade jag helt enkelt bara byrtit ihop mitt på terminalen. Placera Emelie på Arlanda 5 dagar i veckan, Not a good idea.
Jag kommer ihåg när jag var liten, när vi vart i Uppsala hela familjen oftast på Ikea. På vägen hem brukade vi ibland ta vägen förbi Arlanda. Parkera och gå in på terminalen för att titta på flygplanen som lyfte genom dom stora glasfönstrena. Jag kommer ihåg hur fruktansvärt stort allt kändes, stort och spännande. Och även om jag visste att jag inte skulle flyga någonstans och att vi några minuter senare skulle vandra ut till bilen och åka hem för att laga middag. Så låtsades jag alltid att vi var på väg någonstans. Att vi snart skulle gå igenom dom där spärrarna och lägga resväskorna på bandet och ge oss av till något jag inte visste vad det var. Jag kommer ihåg den där otroligt starka längtan i kroppen som bara var en dröm. Innan jag slets ut från fantasins värld och satt på motorvägen hem. Känslan borta och jag lycklig tillbaka i min trygga verklighet. Jag minns känslan att jag en dag ville vara en av dom med resväskor i handen, att jag en dag ville stå där själv, den där känslan som slog rot i mig. Jag tror aldrig den där längtan försvann den vart bara starkare...
En dag tittar du genom glasfönster för att nästa gång se andra sidan. Möjligheterna är oändliga...
.
Kommentarer
Postat av: Mikaela
Jag älskar flygplatser av just den anledningen! ;D
Trackback
