My life in Australia

Du blundar, andas in och lyssnar. Du hör underbara röster som får kroppen att vibrera, armar att få gåshud och en känsla som någonstans där inne förblir oförändrad.

Det är en lördagseftermiddag på råsunda, solen står lågt på himlen, det luktar chans på serieledning och ett sm guld som lurar runt hörnet. Vi vet alla det finns bara en väg att gå. Och den ska börja med vinst mot Trelleborg...

Efter 90 nervösa minuter, hysteri, panikkänsla och en nära döden upplevelse så nära som den kan bli. Så står man där med en enorm lättnad och en glädje som vägrar lämna läpparna. En glädje som bara kan kännas när man är bäst i Sverige, toppar tabellen med underbara cuputsikter och som grädden på moset dessutom ser sina värsta konkurenter dala i tabellen som små höstlöv som bara lärt sig vägen ner.

helt plötsligt känns allt som en underbar saga där prinsessan får sin prins på slutet, På samma sätt ska vi förenas med det guld som lyst med sin frånvaro under alldeles för långa år, regninga höstar och kvävda tårar. Plötsligt känns alla tider av tappade ledningar, bittra förluster och super ettan som knappt ett minne blott. Helt plötsligt har vi glömt all derby smärta och känslan att behöva titta upp på fotbolls sverige, nu är allt borta. Nu lever vi vår saga vi så länge väntat på, som så länge skulle bli vår verklighet

Och visst är glädjen extra stor nu när vi knappt ser ner till dom konkurenter som vi älskar att hata, när våra ögon knappt når till nedflyttnings träsket.

Jag lämnar Råsunda för sista gången på så fruktansvärt länge att min hjärna inte vill fungera normalt. Jag andas in Ivan Obolos sista löpning mot Västra, händerna som går upp mot luften från varenda spelare och fans i en gemensam seger våg. Jag tar in Bojans sista ord uppifrån råsundas övre del, skrattet, rösten och bevarar varje liten detalj. Lyssnar på samtalet om vem som ska få hans guld tröja och vet med all säkerhet att det inte blir jag. Jag vänder mig om tittar ut över allt jag föds att älska en allra sista gång, tar ett djupt andetag och går in i råsundas innandöme för att slutligen hitta min väg ut. Jag ser hoppfulla supportrar lämna sina platser för att återkomma till nästa seger. Och jag inser med panik i bröstet att jag aldrig blir en av dom... Det är som att andas utan syre.

Mitt i allt det så vet jag att vi just tagit ett steg närmare. ett steg närmare det som tillhör oss. SM GULD. Har ni känt äkta lycka någon gång ? ...

AIK - TRUE LOVE NEVER DIES