SM GULD
Jag är fortfarande rädd för att vakna, jag är fortfarande rädd att det bara var en dröm...
Allt var förberett jag hade köpt hem matchen och skulle följa allt live via datorn, Klockan närmade sig sakta men säkert matchstart till tidernas guldfinal. Den sekund jag väntat på dom senaste 11 åren tillsammans med alla andra hoppfulla supportrar i världen. 11 år förstår ni hur lång tid det är ? hur många minusgrader, tårar och smärta som frusit fast där mellan åren. Jag ser sakta minnena flyga förbi. anstormingen av planen i Västerås när vi vinkade goodbye till superettan för sista gången då vi gick med stabila steg mot framtiden som låg framför våra fötter. Jag minns krossen mot Djurgården året efter och Boatengs tunnel. Jag har väntat, vi har väntat och nu lever vi mitt i den dröm som tog 11 år för lång tid på sig att slå in. Och jag är livrädd att det bara är en dröm...
Hammarby vinkade hej då till allsvenskan och lämnade knappt spår efter sig. Djurgården klarade med nöd och näppe knycka åt sig kvalplatsen och vi krossade båda två i årets alla derbyn. Det luktar en ljuv doft av en gul svart storhetstid som bara är på första luckan. Och jag vet inte hur man beskriver dessa känslor.
Denna match som var hemköpt till min dator blev det dock inget av, tiden gick men mina fingrar total strejkade, hela kroppen skrek och mitt hjärta visste att den där matchen skulle jag aldrig se. För något gick upp för mig dom där sekundrarna innan avspark. En supporters tillvridna huvud, kalla det vad ni vill. Men jag har inte sett någon av dom senaste matcherna som AIK har vunnit på väg mot guldet. Skulle jag nu då riskera att förstöra allt genom att titta på denna matchen. Tänk om dom förlorade på grund av att mina två ögon inte kunde förmå sig att vänta i två timmar till, på ett resultat. Det kanske inte finns någon logik i detta, Men kärlek är inte logik det handlar om hjärta.
Tro det eller ej men efter alldeles för många sömnlösa nätter och bitande nervositet lyckas jag somna. Klockan 02:35 piper det till i min mobil. Det var varken sms, alarm eller ringsignal. Det var ett tecken. Säg vad ni vill om den förklaringen men jag kan omöjligt se det på något annat sätt. Spikrak sätter jag mig upp i sängen inser vad klockan är och att matchen snart är över. Allt som händer nu går så snabbt. Jag slänger åt mig datorn, med darrande händer slår jag in sportbladets adress med en rasande fart innan min kropp hinner fega ur och helt enkelt förlora medvetandet. Sekunderna med vit skärm är dom längsta i mitt liv och magen hinner vända sig ut och in innan orden "JUST NU ÄR AIK SVENSKA MÄSTARE" stirrar tillbaka på mig, Jag känner lyckan, och tårar bränna innanför ögonlocken medan nervositeten förvandlas till ett äckligt hot om himmel och helvete i kroppen.
Nu sitter jag helt maniskt och klickar på uppdateringsknappen för varje liten hundradels sekund som om mitt liv hänger på om jag skulle missa en hundradel...
Och plötsligt som en blixt från klar himmel, som en uppenbarelse, en frälsning från ovan en gud som helt plötsligt existerar lyser 1-2 till AIK emot mig med stora bokstäver samtidigt som ett glädje rus infinner sig i precis hela kroppen en bubblande lycka som vill brista ut i allt och lite till. Men ändå jag har sett för mycket med AIK för att ta ut något i förskott. Jag håller nu andan och trycker nu snabbare än vad datorn hinner med... "AIK SVENSKA MÄSTARE I FOTBOLL 2009" det är slut, vi vann, 11 års väntan är över.
Jag sitter som i trans och bara stirrar rakt på skärmen som att den helt plötsligt ska ändra sig som att allt är ett misstag. Innan jag inser, 02:50 går ett sm guld med tre bokstäver på rakt in i mitt hjärta. Tårarna börjar rulla nerför kinderna och jag flyger upp ur sängen och bara exploderar ut precis allt, jag skriker och gråter ut det där bubblande hoppet som väntat och trott i 11 år. Jag hoppar omkring i rummet. Medan min koreanska rumskompis yrvaket flyger ur sängen, stirrar på mig som att hon aldrig sett lycka förrut. Och med livrädd, vettskrämd röst får halvt kvävande, halvt desperat fram orden "EM! ARE WE UNDER ATTACK"! medan hon kramar sin kudde så den gröna färgen nästan vitnar mellan hennes fingrar.
Jag vill skrika ut min glädje till hela världen och inser att jag är bland människor som inte fattar någonting. Jag drar på mig min guldtopp som inhandlades till ett av många sm guld för länge sedan som aldrig blev av. Jag vet inte om toppen har krympt eller om jag har växt men det spelar ingen roll på kommer den. Sen tar jag AIK flaggan i händerna och springer ner längs Manly Beach med en sån känsla i kroppen som inte kan beskrivas, vissa saker måste helt enkelt upplevas.
Jag kanske trott på sm guld i elva år nu, Och jag kanske tippade guldet till solna när vi slutade i super ettan. Men det spelade ingen roll hur långt ner vi hamnade eller hur många förluster som slog emot mig alla kolsvarta kvällar från råsundas läktare. På samma sätt som guldtoppen aldrig slängdes bort utan packades ner i en väska till Australien, på samma sätt slutade jag aldrig att tro. Tro på den klubb jag älskar, tro på det sm guld jag visste skulle komma en dag. Och det är det som får oss att leva i dom mörkaste tider, det är det som får oss att komma tillbaka.
Vi är AIK, vi slutar aldrig tro
Och vem vet om jag hade valt att se matchen kanske den där insidan av stolpen mot Örlunds mål svävat in och Tjernström kanske aldrig fått in den där omöjliga vinkeln som gav hela världen extas. Vem vet...
Allt var förberett jag hade köpt hem matchen och skulle följa allt live via datorn, Klockan närmade sig sakta men säkert matchstart till tidernas guldfinal. Den sekund jag väntat på dom senaste 11 åren tillsammans med alla andra hoppfulla supportrar i världen. 11 år förstår ni hur lång tid det är ? hur många minusgrader, tårar och smärta som frusit fast där mellan åren. Jag ser sakta minnena flyga förbi. anstormingen av planen i Västerås när vi vinkade goodbye till superettan för sista gången då vi gick med stabila steg mot framtiden som låg framför våra fötter. Jag minns krossen mot Djurgården året efter och Boatengs tunnel. Jag har väntat, vi har väntat och nu lever vi mitt i den dröm som tog 11 år för lång tid på sig att slå in. Och jag är livrädd att det bara är en dröm...
Hammarby vinkade hej då till allsvenskan och lämnade knappt spår efter sig. Djurgården klarade med nöd och näppe knycka åt sig kvalplatsen och vi krossade båda två i årets alla derbyn. Det luktar en ljuv doft av en gul svart storhetstid som bara är på första luckan. Och jag vet inte hur man beskriver dessa känslor.
Denna match som var hemköpt till min dator blev det dock inget av, tiden gick men mina fingrar total strejkade, hela kroppen skrek och mitt hjärta visste att den där matchen skulle jag aldrig se. För något gick upp för mig dom där sekundrarna innan avspark. En supporters tillvridna huvud, kalla det vad ni vill. Men jag har inte sett någon av dom senaste matcherna som AIK har vunnit på väg mot guldet. Skulle jag nu då riskera att förstöra allt genom att titta på denna matchen. Tänk om dom förlorade på grund av att mina två ögon inte kunde förmå sig att vänta i två timmar till, på ett resultat. Det kanske inte finns någon logik i detta, Men kärlek är inte logik det handlar om hjärta.
Tro det eller ej men efter alldeles för många sömnlösa nätter och bitande nervositet lyckas jag somna. Klockan 02:35 piper det till i min mobil. Det var varken sms, alarm eller ringsignal. Det var ett tecken. Säg vad ni vill om den förklaringen men jag kan omöjligt se det på något annat sätt. Spikrak sätter jag mig upp i sängen inser vad klockan är och att matchen snart är över. Allt som händer nu går så snabbt. Jag slänger åt mig datorn, med darrande händer slår jag in sportbladets adress med en rasande fart innan min kropp hinner fega ur och helt enkelt förlora medvetandet. Sekunderna med vit skärm är dom längsta i mitt liv och magen hinner vända sig ut och in innan orden "JUST NU ÄR AIK SVENSKA MÄSTARE" stirrar tillbaka på mig, Jag känner lyckan, och tårar bränna innanför ögonlocken medan nervositeten förvandlas till ett äckligt hot om himmel och helvete i kroppen.
Nu sitter jag helt maniskt och klickar på uppdateringsknappen för varje liten hundradels sekund som om mitt liv hänger på om jag skulle missa en hundradel...
Och plötsligt som en blixt från klar himmel, som en uppenbarelse, en frälsning från ovan en gud som helt plötsligt existerar lyser 1-2 till AIK emot mig med stora bokstäver samtidigt som ett glädje rus infinner sig i precis hela kroppen en bubblande lycka som vill brista ut i allt och lite till. Men ändå jag har sett för mycket med AIK för att ta ut något i förskott. Jag håller nu andan och trycker nu snabbare än vad datorn hinner med... "AIK SVENSKA MÄSTARE I FOTBOLL 2009" det är slut, vi vann, 11 års väntan är över.
Jag sitter som i trans och bara stirrar rakt på skärmen som att den helt plötsligt ska ändra sig som att allt är ett misstag. Innan jag inser, 02:50 går ett sm guld med tre bokstäver på rakt in i mitt hjärta. Tårarna börjar rulla nerför kinderna och jag flyger upp ur sängen och bara exploderar ut precis allt, jag skriker och gråter ut det där bubblande hoppet som väntat och trott i 11 år. Jag hoppar omkring i rummet. Medan min koreanska rumskompis yrvaket flyger ur sängen, stirrar på mig som att hon aldrig sett lycka förrut. Och med livrädd, vettskrämd röst får halvt kvävande, halvt desperat fram orden "EM! ARE WE UNDER ATTACK"! medan hon kramar sin kudde så den gröna färgen nästan vitnar mellan hennes fingrar.
Jag vill skrika ut min glädje till hela världen och inser att jag är bland människor som inte fattar någonting. Jag drar på mig min guldtopp som inhandlades till ett av många sm guld för länge sedan som aldrig blev av. Jag vet inte om toppen har krympt eller om jag har växt men det spelar ingen roll på kommer den. Sen tar jag AIK flaggan i händerna och springer ner längs Manly Beach med en sån känsla i kroppen som inte kan beskrivas, vissa saker måste helt enkelt upplevas.
Jag kanske trott på sm guld i elva år nu, Och jag kanske tippade guldet till solna när vi slutade i super ettan. Men det spelade ingen roll hur långt ner vi hamnade eller hur många förluster som slog emot mig alla kolsvarta kvällar från råsundas läktare. På samma sätt som guldtoppen aldrig slängdes bort utan packades ner i en väska till Australien, på samma sätt slutade jag aldrig att tro. Tro på den klubb jag älskar, tro på det sm guld jag visste skulle komma en dag. Och det är det som får oss att leva i dom mörkaste tider, det är det som får oss att komma tillbaka.
Vi är AIK, vi slutar aldrig tro
Och vem vet om jag hade valt att se matchen kanske den där insidan av stolpen mot Örlunds mål svävat in och Tjernström kanske aldrig fått in den där omöjliga vinkeln som gav hela världen extas. Vem vet...
Kommentarer
Trackback
