My life in Australia

150 spänn för en smoothie!!!!!!!! är dom inte riktigt kloka... En halvtimme senare går det upp ett ljus och jag inser att jag landat i Bangkok, där dom kanske helt naturligt inte använder svenska kronor, bra där Emelie, snillen spekulerar.

Så jag överlevde flygresan efter 20 timmar på ett plan, ett tag trodde jag däremot att döden kröp närmare och närmare. Inte pga ett kraschande flygplan dock. Utan av rastlöshet! aldrig mer 20 timmars resa.

Jag brukar tyvärr alltid ha oturen att hamna i mitten sätet mellan två tjocka gubbar ungefär, så när jag denna dag till min stora förvåning var plaserad längst in bredvid fönstret, vart jag tvungen att kolla biljetten mer än en gång. När jag sedan insåg att jag skulle ha alla tre sätena för mig själv. Konstaterade jag jublande att Stina smittat över lite tur trots allt... ack så fel man kan ha.

Denna fantasifulla turen som jag var säker på drabbat just mig denna gång övergick efter 4 timmars flygresa till ett alldeles för tidigt hurra rop. Från ingenstans kommer rent ut sagt en gubbe och slår sig ner bredvid mig, med en aningen mycket sprit i kroppen. Det tar ungefär 2 sekunder innan denna samme man börjar ta mig på låret, när jag slår bort handen och frågar va fan han håller på med svarar han med att tiga och istället försöka krypa ner under min filt. Nu blir jag en aningen ilskare i rösten. Och som tur är sitter tre killar framför mig, varav den ena endast tar sekunder innan han flygit upp och ber gubben dra åt helvete. Vilket inte denna man känner för att göra. Det slutar med höga röster, knuffar, blickar från alla håll och kanter och hela flygplans besättningen kommer rusande, varav en liten thailändare med orolig röst frågar om jag vill ha polis tillkallat. Vilket jag då inte riktigt kan hålla mig för skratt. Denna kamp vinner dock killen framför mig och mannen syns inte mera till. Däremot har jag personal som stup i kvarten frågar om jag mår bra och om jag inte vill ha lite mera te... vad säger man 1 steg fram och 2 tillbaka. Kunde jag inte bara ha fått den där mitt platsen med gubbarna bredvid mig...

efter bytet i Bangkok blir dock den "önskan" verklighet.

Inte nog med detta väl framme i Sydney inser jag att dom gett mig canadensiska pengar istället för australiensiska på arlanda... frustration på hög nivå!

Däremot så måste jag tilläga taxi resan från flygplatsen, aldrig någonsin har Californien känts så nära. Ett tag trodde jag att jag var på väg längs med 101. Allt ser ut som i USA på pricken, allt från trafik ljus till affärer. Förrutom att det är vänster trafik och jag skrek högt när jag trodde att vi svängde in på helt fel fil. Känslan av att se USA på nära håll, har aldrig kämpat så mycket för att inte börja gråta. Undrar hur det kommer att bli på första starbucks besöket.

I think I'm home