Sthlm
Det var logiskt, det var smart och det var den enda vägen, but it was never me...
Jag hade accepterat det, tackat ja till lägenhet och bara dagar från att boka biljetten som skulle ta mig till 9 månaders praktik i Stockholm. Allt jag behövde göra var att skriva in just Stockholm på praktik pappret som talade om vart jag skulle ägna resten av mitt år.
Jag vet inte om det var pennan eller min hand det var fel på men det gick inte att skriva. Försökte alldeles för många gånger innan jag bad Emelie att skriva i åt mig. Detta var inte heller någon större framgång då jag ryckte pennan ur hennes händer sekunder innan bläcket nuddade pappret. Efter enormt velande och förnekelse tog jag mitt förnuft tillfånga intalade mig själv vad jag sagt den senaste veckan. This is the only way and it will be great! 5 minuter innan mötet blundade jag medan Gab skrev Stockholm mitt på pappret. Kunde knappt titta på dessa hotfulla bokstäver som bara kändes så fel. Nu var det bara mötet kvar och sen skulle allt vara ordnat för praktiken... I should know myself a little better.
Väl inne på mötet Så börjar han prata om mina alternativ i Sverige och vad jag ska göra för att få praktik i Stockholm. Jag vet inte när det hände men jag kan gissa på mellan orden han uttalade om "nästan" lika bra och inte den "bästa" platsen för event, tror det måste varit bland orden "I'm sure it will be great!". Någonstans däremellan såg jag mitt liv flasha förbi, min dröm kraschlanda framför ögonen på mig och allt jag någonsin kämpat för borttaget under en hundradelssekund. Allt jag såg var hans penna som fördes närmare pappret och började forma ett S som i Stockholm. Det var där någonstans mitt rätta jag kom fram och kände som att han tänkte döda mig om jag inte gjorde något, reaktionen som följde kanske kunde hanterats lite bättre...
Jag slängde mig fram över bordet ryckte pappret ur händerna på honom medan jag skrek rakt ut NOOOOOOOOO! IM NOT GOING TO STHLM!! Medan mina stirriga ögon borrade sig in i hans chockade blick kastade jag mig ännu en gång över bordet och ryckte pennan ur händerna på honom. Sen vet jag inte vad som hände, men när det var över stod det Sydney med stora bokstäver.
Så där stod jag utanför dörren helt förstelnad utan att riktigt förstått vad som hänt...
Jag var aldrig exalterade över en lägenhet i Stockholms innerstad, eller den utmärkta planen som jag bara skulle följa. Det lät bra för alla andra, aldrig för mig. Läget är detsamma jag behöver fortfarande alldeles för mycket pengar och det är fortfarande en omöjlighet att lyckas samla ihop det om jag ska bo i Sydney. Men att välja Stockholm, att göra min praktik på det "näst" bästa stället har nog aldrig gjort så ont att inse. Jag har aldrig haft backup planer, jag har alltid sett en väg att gå och no more. Tro mig jag har försökt ändrat på mig, alldeles för många gånger. Men i slutändan är det aldrig jag. I slutändan faller jag tillbaka på det jag tror på, mina principer. I slutändan kommer min envishet föra mig precis dit jag vill eller döda mig på vägen. It's all or nothing, thats just how it is...
Jag har alltid lyssnat på mig själv och stått fast vi vad jag vill, no matter what. Och jag är helt enkelt för dum för att sluta.
You do what you have to do.
"I HATE the world today, you so good to me I know but I CAN'T change."
