My life in Australia

Började jobba halv 7 igår morse så jag ställde klockan på halv 6. Vaknade med ett ryck och kände mig totalt gråtfärdig, kylan utanför min säng var total och jag fick för första gången en äkta svensk vinter känsla. Alla mornar med 10 minusgrader när man skulle gett sin högra arm för att slippa kliva upp. För att sedan ta på sig dom tjockaste jackor, tröjor och skor med dubbla strumpor för att be en stilla bön att bussen bara måste vara i tid. Öppna ytterdörren och känna den kalla vinterluften slå emot som ett slag rätt i ansiktet och smärta långt under alla lager av tröjor som kändes obefintliga. Snön som knarrade under skorna och minusgrader som vart till en dimma för varje andetag som kom genom munnen. 

Ett evigt väntande på en buss som aldrig var i tid och snabba steg för att nå in till värmen på en arbetsplats man önskade kunde förvandlas till ett annat yrke. För att 8 timmar senare vandra till nästa buss för att gå in i nästa värme av en underbar kväll i ledighet innan allt började igen. Att sedan varenda dag på jobbet såg exakt likadan ut fick bara kroppen att nästan ramla ihop av rastlöshet och en stilla undran... It has to be more in life! 

Och nu med 2 månader från Sverige känns verkligheten alldeles för nära. Veckorna bara rusar förbi och jag har en stor klump i halsen som vägrar försvinna. För om sanningen ska fram Sverige var aldrig tillräckligt för mig, Kommer det någonsin att bli ?