Jobb
Intervjun igår gick lite för bra eller dåligt, beror ju på hur man ser på saken.
Var gruppintervju på en bar i kings cross, insåg dock ganska snart att mina tankar med cross promotion och sälja biljetter till kryssningarna samtidigt som jag promota för unipackers inte skulle gå vägen, då detta var på torsdagar med och detta företaget hade samarbete med The Gaff som är våran competitior, dit dom skickade alla sina för efterfesten. Och jag vill ju såklart att dessa människor ska komma till unipackers efter kryssningen så våra vägar gick isär där. Efter en stunds pratande erbjöd han mig istället ett jobb för dom om jag lämnade unipackers. plus högre lön! jag tror dom exakta orden var "whatever unipackers is offering you, I will give you more". Jag blir bara knäpp av detta. Dock behöver jag inte fundera så länge på erbjudandet då jag omöjligt kan lämna unipackers nu när inte ens min chef är där. Det skulle bli lite av en katastrof. Dessutom så är Home där jag jobbar Sydneys största nattklubb och att gå över till något företag som jobbar med party kryssningar och pub rundor känns lite som ett steg nerråt, Trots pengarna. Känner också att jag vill vara med och styra upp kvällen igen innan jag lämnar för något annat...
Sen har vi ju den lilla detaljen att jag ska sitta på ett plan till Sverige om 4 veckor!!! Vilket ingen verar tro ska hända då Stina inte är ett dugg exalterad och entonigt rycker på axlarna när hon säger att "men det är ju bara för att du inte kommer komma". Båda Fabian och Emelie börjar gå in på samma bana och jag antar att jag måste boka den där biljetten om folk ska börja tro mig... Maybe tomorrow.
La ut en jobb annons igår och det är väldigt roande att läsa alla personliga brev och Cv som kommer in. Finns så många backpackers som har otroligt dålig engelska och längst ner i CV et står det. FLUENT ENGLISH! och en del sätter även detta som styrka till jobbet i sitt personliga brev, haha. Det är ju tur att man har nåt att roa sig med.
Har även varit lite nervös att bli fast i Sverige, inte få nåt jobb när jag pratat med andra. Har bara hittat förskole jobb och andra helt ointressanta saker på arbetsförmedlingen hemsida och jag har inte ens klarat av att söka något av det. Istället bestämde jag mig för att ta kontakt med tänkbara företag på egen hand.
Denna oro försvann dock för någon timme sen då jag blivit erbjuden en månads internship på ett event företag i Sverige för att efter den månaden övergå i fast anställning om dom är nöjda med mig. Dom ska nämligen öppna två till kontor ett i Gävle och ett i Linköping så jobbet skulle innebära mycket resor emellan. Det hade underlättat om jag åtminstone hade känt lite entusiasm eller lite tillstymelse till glädje, I felt nothing! Jobbet var ändå som assistent till projektledaren och jag skulle få helt egna projekt att genomföra. Jag menar BORDE JAG INTE ÅTMINSTONE KÄNNA LITE LYCKA!! men jag antar att dom där jobb resorna till Gävle och Linköping hade förvandlas till lite mera känslor om det stått ett annat land på pappret... vad sägs om London och Paris. So much better. WHATS WRONG WITH ME! seriously...
Jag har inte tackat ja än, sa att jag behövde tänka på saken. Eller dom sa att jag skulle tänka på saken innan jag automatiskt hann tacka nej utan någon tanke bakom det beslutet.
Den första känslan jag fick när erbjudandet kom var... OH NO. Och bara tanken på FAST anställning i Sverige gav mig panik känslor i hela kroppen medan jag såg mitt liv i frihet svepa förbi framför ögonen på mig.
Jag vet att det enda rätta och realistiska är att tacka ja då jag ändå måste åka till Sverige, maybe tomorrow...
Var gruppintervju på en bar i kings cross, insåg dock ganska snart att mina tankar med cross promotion och sälja biljetter till kryssningarna samtidigt som jag promota för unipackers inte skulle gå vägen, då detta var på torsdagar med och detta företaget hade samarbete med The Gaff som är våran competitior, dit dom skickade alla sina för efterfesten. Och jag vill ju såklart att dessa människor ska komma till unipackers efter kryssningen så våra vägar gick isär där. Efter en stunds pratande erbjöd han mig istället ett jobb för dom om jag lämnade unipackers. plus högre lön! jag tror dom exakta orden var "whatever unipackers is offering you, I will give you more". Jag blir bara knäpp av detta. Dock behöver jag inte fundera så länge på erbjudandet då jag omöjligt kan lämna unipackers nu när inte ens min chef är där. Det skulle bli lite av en katastrof. Dessutom så är Home där jag jobbar Sydneys största nattklubb och att gå över till något företag som jobbar med party kryssningar och pub rundor känns lite som ett steg nerråt, Trots pengarna. Känner också att jag vill vara med och styra upp kvällen igen innan jag lämnar för något annat...
Sen har vi ju den lilla detaljen att jag ska sitta på ett plan till Sverige om 4 veckor!!! Vilket ingen verar tro ska hända då Stina inte är ett dugg exalterad och entonigt rycker på axlarna när hon säger att "men det är ju bara för att du inte kommer komma". Båda Fabian och Emelie börjar gå in på samma bana och jag antar att jag måste boka den där biljetten om folk ska börja tro mig... Maybe tomorrow.
La ut en jobb annons igår och det är väldigt roande att läsa alla personliga brev och Cv som kommer in. Finns så många backpackers som har otroligt dålig engelska och längst ner i CV et står det. FLUENT ENGLISH! och en del sätter även detta som styrka till jobbet i sitt personliga brev, haha. Det är ju tur att man har nåt att roa sig med.
Har även varit lite nervös att bli fast i Sverige, inte få nåt jobb när jag pratat med andra. Har bara hittat förskole jobb och andra helt ointressanta saker på arbetsförmedlingen hemsida och jag har inte ens klarat av att söka något av det. Istället bestämde jag mig för att ta kontakt med tänkbara företag på egen hand.
Denna oro försvann dock för någon timme sen då jag blivit erbjuden en månads internship på ett event företag i Sverige för att efter den månaden övergå i fast anställning om dom är nöjda med mig. Dom ska nämligen öppna två till kontor ett i Gävle och ett i Linköping så jobbet skulle innebära mycket resor emellan. Det hade underlättat om jag åtminstone hade känt lite entusiasm eller lite tillstymelse till glädje, I felt nothing! Jobbet var ändå som assistent till projektledaren och jag skulle få helt egna projekt att genomföra. Jag menar BORDE JAG INTE ÅTMINSTONE KÄNNA LITE LYCKA!! men jag antar att dom där jobb resorna till Gävle och Linköping hade förvandlas till lite mera känslor om det stått ett annat land på pappret... vad sägs om London och Paris. So much better. WHATS WRONG WITH ME! seriously...
Jag har inte tackat ja än, sa att jag behövde tänka på saken. Eller dom sa att jag skulle tänka på saken innan jag automatiskt hann tacka nej utan någon tanke bakom det beslutet.
Den första känslan jag fick när erbjudandet kom var... OH NO. Och bara tanken på FAST anställning i Sverige gav mig panik känslor i hela kroppen medan jag såg mitt liv i frihet svepa förbi framför ögonen på mig.
Jag vet att det enda rätta och realistiska är att tacka ja då jag ändå måste åka till Sverige, maybe tomorrow...
Kommentarer
Trackback
